Stockholmaren är en solälskande varelse som har bosatt sig på 59:e breddgraden av misstag. Under halva året lever vi som filosofer vid Medelhavet. Under den andra halvan försöker vi överleva med hjälp av levande ljus, svarta täckjackor och ett tyst löfte om att aldrig nämna hur vi egentligen mår.
Varje år i slutet av oktober har jag och min syster en liten vana när vi ses. Vi stannar upp på gatan, kisar mot den där bleka solen som knappt orkar upp över trädtopparna i Enskede, vinkar lite trött och säger: ”Hej då solen, vi ses i maj!”
Vi skrattar alltid till när vi säger det, men sanningen är att ingen av oss tycker att det är särskilt roligt. Både hon och jag vet ju exakt vad som väntar.
När jag bodde i Spanien var vintern mest en fråga om att ta på sig en lite tjockare jacka under några kyliga veckor och klaga över att det var fjorton grader på morgonen. Hemma i Stockholm fungerar det annorlunda. Här rullar mörkret in över staden som ett tungt grått täcke i november och ligger kvar så länge att man nästan glömmer hur ens grannar ser ut i vanligt dagsljus.
Jag kan lika gärna erkänna att jag blir deprimerad varje gång det händer. Det slår aldrig fel. Jag kan ha mediterat hur mycket som helst i skogen med mina vänner under hösten och tagit mina långa promenader, men någonstans när de sista löven faller i november är det som om luften går ur mig. Tankarna går långsammare och kroppen känns tung. Man sitter i vår fyra klockan kvart över tre på eftermiddagen när barnen precis har kommit hem från skolan, tittar ut genom fönstret och inser att det redan är kolsvart ute.
Även om vi stockholmare sällan pratar högt om det på tunnelbanan är jag långt ifrån ensam om att må så här. Forskare vid Karolinska Institutet som har tittat på årstidsbunden nedstämdhet menar att nära nio av tio på våra breddgrader märker av att sömnen, energin och humöret förändras under vintern, och ungefär var tionde person får direkta depressiva besvär när ljuset försvinner. Vissa år har Stockholm runt trettio soltimmar under hela november. Det blir ungefär en timme per dag, och den timmen dyker av någon anledning alltid upp en tisdag klockan elva när man sitter låst framför skärmen på jobbet och försöker lösa ett internt IT-problem.
1. Vinden som förstör allt inre lugn
Om det bara handlade om mörkret hade jag kanske klarat mig, men sedan har vi vinden. Jag avskyr verkligen blåst. Som en människa som försöker hitta lugn och harmoni i vardagen finns det ingenting som saboterar min sinnesro så snabbt som elva sekundmeter iskall luft från Östersjön.
På senhösten i Stockholm spelar det ingen roll om du klär på dig tre lager kläder, drar upp dragkedjan till hakan och sätter på dig mössa. Så fort du kliver ut genom porten letar sig blåsten in genom en minimal glipa vid halsduken och kyler ner hela bröstkorgen på några sekunder. Regnet kommer dessutom sällan rakt uppifrån i november, utan piskar på tvären i ansiktet så fort man rundar ett gathörn.
När jag går över Slussen en sådan morgon ser alla runt omkring mig ut som om de vore ute på en straffexpedition. Folk går med blicken fäst i asfalten, axlarna uppdragna till öronen och käkarna hårt ihopbitna. Ingen säger ett ord i onödan, för om man öppnar munnen i motvinden på Götgatan känns det som om man tappar halva kroppstemperaturen direkt.
2. Två helt olika människor i samma kropp
Efter alla år i den här staden har jag insett att vi stockholmare egentligen lever dubbelliv. Under juni och juli är vi hur sociala och glada som helst. Då sitter folk ute på Södermalm sent på kvällen, dricker något kallt, skrattar och småpratar med grannen om tomatplantor på balkongen.
När november väl är här krymper samma människa ihop i sin vinterjacka. Möter man grannen i trapphuset klockan halv fem på eftermiddagen tittar han plötsligt rakt ner i golvet eller rakt in i postfacket och mumlar ett kort litet ljud till hälsning innan han skyndar in till sitt.
Det fina i kråksången är att ingen av oss tar illa vid sig. Det finns en tyst överenskommelse i Stockholm om att man får gå ner på sparlåga under vintern för att orka. Vi vet att grannen inte har blivit otrevlig på riktigt, han sparar bara på den lilla energi som finns kvar tills ljuset kommer tillbaka i vår.
3. Hoppet om den lilla vita tabletten
Som gammal data ingenjör är jag van vid att man försöker laga trasiga system med snabba små lösningar, och det är precis så stockholmaren hanterar vintern. Så fort man nämner i fikarummet eller i tennishallen på söndagen att man känner sig trött och slutkörd lutar sig någon fram och frågar om man har kommit ihåg att ta sitt D-vitamin.
Självklart står jag också där i köket varje morgon och sväljer mina tabletter från Apoteket medan regnet slår mot rutan. Men innerst inne vet ju kroppen att en liten plastburk med kosttillskott aldrig kan ersätta solen på riktigt. Hjärnan vill inte ha ett piller, den längtar efter riktig värme, lukten av saltvatten i Tanger eller en solig gata i Málaga där man slipper frysa så fort man går utanför dörren.
Ändå fortsätter vi att kämpa på med våra soluppgångslampor och sex koppar kaffe om dagen. Och när en kollega frågar hur läget är tittar vi ut i den kolsvarta eftermiddagen, drar lite på munnen och drar till med den mest klassiska stockholmslögnen vi har:
”Jo då, det är lite mörkt nu, men det är ju rätt mysigt att tända ljus hemma ändå.”
4. Den svarta uniformen och skräcken för att synas
En annan sak som fascinerar mig varje höst är hur vi klär oss när ljuset försvinner. Rent logiskt borde människor som lever i en kolsvart stad under fem månader klä sig i gult, rött, vitt eller åtminstone någon nyans som gör att busschauffören på linje 163 har en rimlig chans att upptäcka oss vid övergångsstället.
Men i Stockholm gör vi tvärtom. När himlen blir svart klär vi oss också i svart.
Kliv på tunnelbanan vid Gullmarsplan en vanlig morgon i november och titta dig omkring i vagnen. Nittionio procent av passagerarna bär svarta dunjackor, svarta ullrockar, svarta byxor, svarta skor och svarta mössor. Vi ser ut som en hel armé av trötta ninjor på väg till ett budgetmöte. Om någon mot förmodan skulle kliva på vagnen i en grön eller orange jacka tittar resten av passagerarna på personen med samma misstänksamma blick som om någon hade tagit med sig ett dragspel in i tysta avdelningen.
För att lösa problemet med att vi är helt osynliga i mörkret köper vi små plastreflexer som vi gömmer i fickan och glömmer att hänga ut. Enligt Nationella trafiksäkerhetsförbundet sker ungefär fyrtio procent av alla olyckor med fotgängare i mörker, och en enkel reflex gör att bilister ser dig på 125 meters avstånd i stället för 20 meter. Ändå väljer stockholmaren hellre att smälta in i asfalten än att riskera att sticka ut estetiskt på Götgatan.
5. Stearinljusindustrin och jakten på en enkelbiljett söderut
Eftersom vi inte kan besegra mörkret utomhus försöker vi i stället elda bort det inomhus. Eftersom vi inte kan besegra mörkret utomhus försöker vi i stället elda bort det inomhus, men så fort oktober går över i november beter vi oss plötsligt som om vi levde på 1700-talet.
Vi tänder levande ljus överallt. På köksbordet, på fönsterbrädan, i badrummet och på kontoret. Enligt statistik från europeiska branschorganisationer förbrukar svenskar mer stearinljus per person än nästan något annat folk i världen, ofta flera kilo per hushåll och år. Vi tänder så många värmeljus i våra välisolerade hus att vardagsrummet börjar likna en mindre brandövning. Sedan kallar vi det fredagsmys.
Men när ljusen har brunnit ner runt klockan 22.30 och barnen äntligen har somnat kommer sanningen fram. För det är då stockholmaren plockar fram mobilen under täcket.
Jag vet inte hur många gånger jag själv har legat där i mörkret med skärmljuset i ansiktet och tittat på flygresor eller lägenheter i södra Spanien och Marocko. Man zoomar in på en solig gata i Málaga eller en takterrass i Tanger med utsikt över havet. Man räknar tyst i huvudet på hur många timmar det är kvar till juni när barnens skolan slutar och man äntligen får packa väskorna för hela sommaren. I november är Hemnet och bokningssajterna för flygbiljetter inte längre vanliga hemsidor i Stockholm, utan ren terapi för själen.
6. Hallen klockan 16.15 och jakten på den försvunna vanten
Det finns en särskild prövning under den stockholmska vintern som bara småbarnsföräldrar och extraföräldrar till fem barn fullt ut kan förstå, och den utspelar sig i en trång hall på sju kvadratmeter.
På sommaren tar det ungefär tolv sekunder för ett barn att gå ut genom dörren. Man kliver i ett par sandaler och går ut. I november och december kräver samma utflykt en logistisk planering som påminner om en rymdfärd.
När jag ska ta med mig mina två döttrar och min systers trillingar ut på en aktivitet under vinterhalvåret förvandlas vår hall i Enskede till ett slagfält av blöt textil. Fem barn betyder tio fötter, tio händer, fem huvuden och fem halsar. Det innebär att tjugofem separata klädesplagg ska hittas, identifieras och dras på i rätt ordning. Och av någon anledning som vetenskapen ännu inte har lyckats förklara finns det alltid bara nio vantar. Aldrig tio. Den tionde vanten har uppenbarligen rymt hemifrån, troligen till Spanien.
När man till slut har fått på alla fem barnen termobyxor, fleecetröjor, vinterjackor, mössor och kängor står man där genomsvettig i sin egen hall, och exakt i det ögonblicket när man lägger handen på dörrhandtaget är det alltid någon som lugnt meddelar: ”Jag är kissnödig.”
Man står helt stilla i tre sekunder. Man andas in genom näsan, tänker på allt man någonsin har läst om buddhistiskt tålamod och börjar sedan knäppa upp hela rustningen igen.
7. Grusets kretslopp och den tysta skulden i trapphuset
Så fort den första snön faller och omedelbart förvandlas till brungrå slask sätter kommunen in sin främsta försvarsåtgärd: rullgruset. Stockholm häller ut tiotusentals ton stenkross på gator och trottoarer varje vinter för att vi inte ska bryta lårbenshalsen på väg till bussen.
Tanken är god, men problemet är att gruset inte stannar kvar på gatan. Det flyttar in hos oss.
Gruset kilas fast i sulorna på våra kängor, följer med in genom porten, sprider sig i hissen och smyger sig in över tröskeln till lägenheten. Från november till april går det inte att sätta ner en bar fot på parkettgolvet hemma utan att det knastrar som om man promenerade på en stenstrand. Man dammsuger klockan sju på kvällen, och klockan halv åtta ligger det tjugo nya små stenar vid dörren och tittar på en.
Under den här perioden uppstår också en alldeles särskild stämning i tvättstugan och i trapphuset. Eftersom alla är trötta och ingen vill småprata i kylan sköts all kommunikation via små handskrivna lappar. Någon har glömt att torka av golvet i tvättstugan efter sina blöta kängor, och genast dyker det upp en lapp på dörren. I november skriver stockholmaren inte bara en vänlig påminnelse, utan författar ett helt litet juridiskt dokument med tre utropstecken om hur samhället håller på att förfalla på grund av lite smältvatten vid torkskåpet.
8. Fredagsmyset som kollektivt försvarstillstånd
När fredagen äntligen kommer efter en hel vecka i mörker händer något märkligt i Stockholm. Klockan 17.30 töms gatorna nästan helt.
Den där plötsliga tystnaden påminner mig alltid om när jag var i Tanger under ramadan. Precis i det ögonblick då solen gick ner över staden och det var dags att bryta fastan försvann varenda människa in genom portarna på samma sekund. Gatorna blev så totalt öde att inte ens gud fanns kvar där ute på trottoaren.
Exakt så ser ett bostadsområde söder om stan ut klockan sju en fredagskväll i november. Om en utomjording skulle landa i Enskede just då skulle han tro att hela befolkningen hade evakuerats. Men vi är inte evakuerade, och vi fastar definitivt inte. Vi har bara stängt in oss med blandfärs och majschips.
Fredagsmyset med tacos och soffhäng är nämligen Sveriges officiella vapenvila mot vintern. En vanlig helgkväll i Spanien eller Marocko går man ut, träffar vänner på ett torg och låter barnen springa runt sent medan de vuxna pratar. I Stockholm under november har vi däremot bestämt att det högsta målet i livet är att byta om till mjukisbyxor klockan arton, dra för gardinerna så att vi slipper se regnet och sitta helt stilla i en soffa tills vi somnar mitt i en film klockan tjugo över nio.
Det är egentligen inte konstigt alls. Efter fem dagar av motvind, kolsvarta morgnar och blöta skor i hallen har vi helt enkelt slut på bränsle. Soffan är vår laddstation, och den som ringer på dörren en fredagskväll i november utan att ha förvarnat en vecka i förväg begår i princip ett lagbrott.
9. Ögonblicket då staden vaknar till liv igen
Om vintern i Stockholm är så mörk och tung kan man förstås fråga sig varför jag stannar kvar år efter år. Varför packar vi inte bara ihop våra liv och flyttar tillbaka permanent till Spanien där man slipper frysa om öronen i sju månader?
För min del har svaret ett väldigt enkelt namn: familjen.
Jag flyttade faktiskt tillbaka till Sverige från Spanien just för att min syster fick sina trillingar. Hon kunde inte flytta därifrån, så jag och min fru bestämde oss för att stanna här i Stockholm för att kunna vara en riktig del av trillingarnas uppväxt och vardag. Och medan åren gick hände det som alltid händer. Våra egna döttrar växte upp, rotade sig och blev en del av samhället här med skola, vänner, fotboll och tennis. I dag är våra liv så sammanflätade med den här platsen att det skulle kännas nästan omöjligt att rycka upp rötterna och dra. Man stannar helt enkelt i mörkret för att människorna man älskar råkar bo mitt i det.
Men sedan finns det en sak till som gör att man orkar, och den kommer alltid på våren. Den kommer lika plötsligt varje gång.
Det brukar hända en helt vanlig eftermiddag i slutet av april eller början av maj. Du går ut genom porten efter jobbet eller på väg från en träning med barnen, beredd på samma gamla motvind som vanligt, och så stannar du plötsligt mitt på trottoaren. Vinden är ljummen. Solen hänger fortfarande kvar högt på himlen trots att klockan har passerat fem.
På tjugofyra timmar förvandlas hela Stockholm. Människor som har undvikit varandras blickar sedan halloween sitter plötsligt på trappor, bänkar och parkmurar med ansiktena vända rakt mot solen och ögonen slutna. Det kan vara sex plusgrader i skuggan, men längs husväggarna på Södermalm och i Enskede sitter folk i t-shirt och dricker kaffe som om de befann sig i la costa del sol i Malaga.
När man har bott i länder där solen skiner nästan varje dag tar man ljuset för givet. Man tänker inte på det, precis som en fisk inte tänker på vatten. Men när man har överlevt en hel stockholmsvinter med gråa moln, isvindar och den där trogna lilla kombon av mörkerdepression och existentiell ångest som dyker upp lika punktligt som ett brev från Skatteverket i november, då händer något med hur man upplever världen.
Man lär sig att en vanlig solig dag i maj, när träden börjar skifta i grönt och man kan ta en lång promenad genom staden med en vän utan att frysa, faktiskt är en liten gåva. Och när jag står där på gatan med min syster igen under den varma vårhimlen kan jag äntligen titta upp, kisa mot ljuset och säga det jag har väntat på i ett halvår:
”Hej solen. Vad fint att du kom tillbaka.”
Vanliga frågor om vintermörkret i Stockholm
Hur många soltimmar har Stockholm i november och december?
Under en normal novembermånad har Stockholm i genomsnitt mellan 30 och 55 soltimmar totalt, och i december sjunker siffran ofta till runt 30 timmar på hela månaden. Under riktigt mulna år har SMHI uppmätt enstaka vintermånader med färre än tio timmars solsken.
Hur många drabbas av höstdepression och vintertrötthet i Sverige?
Enligt forskning från bland annat Karolinska Institutet märker upp till 90 procent av befolkningen i Norden av förändringar i energinivå, sömn och humör under vinterhalvåret. Ungefär 10 procent upplever mer påtagliga symtom på årstidsbunden depression (SAD) när dagsljuset minskar under senhösten.
Varför blir man så trött när det blir mörkt på hösten?
När dagsljuset försvinner på eftermiddagen rubbas kroppens inre dygnsrytm. Hjärnan producerar mer av sömnhormonet melatonin även under dagtid samtidigt som nivåerna av signalsubstansen serotonin sjunker, vilket gör att man känner sig seg, nedstämd och får ett större sug efter kolhydrater och sömn.
Källor och referenser
- Karolinska Institutet (Institutionen för klinisk neurovetenskap): Forskning och sammanställningar kring årstidsbunden depression (SAD), cirkadiska rytmer och hur brist på dagsljus påverkar sömn och humör hos befolkningen i Norden.
- SMHI (Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut): Klimatdata och normalvärden för solskenstid i Stockholm under november och december (som i snitt ligger kring 30 till 55 timmar per månad, med enskilda rekordlåga år betydligt lägre).
- NTF (Nationella trafiksäkerhetsförbundet): Statistik över fotgängarolyckor i mörker samt mätdata för siktsträckor med och utan reflex i stadstrafik.
- European Candle Association (ECA) och Eurostat: Statistik över konsumtion av stearin- och värmeljus per capita i EU där Sverige och övriga nordiska länder konsekvent ligger i topp.
- Stockholms stad (Trafikkontoret): Uppgifter om halkbekämpning, snöröjning och årlig användning av stenkross/flis på Stockholms gator och gångbanor.