Det hörs ett dovt smattrande mot hallgolvet när trettio gula tennisbollar rullar ut ur korgen. Klockan har passerat sju på kvällen och lysrören i taket kastar ett skarpt, vitt sken över de blå linjerna. På andra sidan nätet står en grupp fjortonåringar med lätt böjda knän och svett i pannan.

Telefonerna ligger nedpackade i de stängda träningsväskorna längs väggen. Ingen tänker på dem längre.

När en av killarna hinner upp en kort stoppboll framme vid nätet och petar den precis över kanten utbrister ett högt vrål som ekar mellan plåtväggarna. Två lagkamrater klappar till honom i ryggen. Han ler så stort att han knappt kan hålla i racketen.

Som IT-ingenjör vet jag att inget system vi bygger i en serverhall någonsin kan återskapa den sekunden. Den där blandningen av mjölksyra i låren, lukten av gummi från sulorna och den omedelbara värmen i en blick från en vän i samma rum är helt analog. Efter tre tunga kapitel om skärmberoende, algoritmer och överfulla väntrum inom psykiatrin är det här vi måste börja om vi ska hitta en väg ut.

Föräldrapakten som bryter gisslandramat

Under det senaste året har något börjat skifta under ytan i Stockholm. Runt om i staden, från innerstadens skolor till kranskommunerna, har vanliga föräldrar börjat inse varför det har varit så omöjligt att sätta gränser på egen hand.

Så länge en familj ensam tar ifrån sitt barn telefonen klockan nio på kvällen straffar man barnet socialt. Tonåringen blir den enda i klassen som stängs ute från samtalet. Nationalekonomer och spelteoretiker kallar fenomenet för en kollektiv fälla. Ingen vill vara där, men den som kliver ur först förlorar.

Hemma i det gulputsade radhuset i Bromma bestämde sig tolvårige Leos mamma Sara och pappa Johan för att pröva en annan väg. Tillsammans med sju andra föräldrapar i Leos klass drog de igång en gemensam överenskommelse inför terminsstarten.

Reglerna i pakten var enkla. Inga telefoner i sovrummen efter klockan halv nio på vardagskvällarna, och inga sociala medier i telefonerna under mellanstadiet.

Johan skrattar till vid köksbordet när han minns de första två veckorna. Det var sura miner, smällande dörrar och långa kvällar i vardagsrummet. Men eftersom Leos fem närmaste kompisar hade exakt samma regel hemma hos sig hände något oväntat. Det fanns ingen gruppchatt som fortsatte utan honom klockan elva på natten. Den sociala stressen pyspunkterade av sig själv. En onsdagseftermiddag i slutet av månaden hörde Sara plötsligt hur det ringde på ytterdörren. Utanför på stentrappan stod två av grannpojkarna med en sliten fotboll under armen och frågade om Leo ville komma ut.

Tystnaden på Östermalm

Även hemma i paradvåningen på Strandvägen har vardagen fått ritas om från grunden efter den där måndagsmorgonen då femtonåriga Ebba inte längre tog sig ur sängen.

Efter veckor av samtal hos barnpsykologen och rekommendationer som numera lutas mot tydliga riktlinjer från både barnläkarföreningen och Folkhälsomyndigheten har familjen Johansson infört fasta skärmfria zoner i hemmet. På fredagskvällarna åker hela familjens telefoner, inklusive pappa Henriks jobbmobil och mamma Charlottes surfplatta, ner i en skål av mässing ute i hallen.

Henrik medger att det var minst lika svårt för honom själv som för dottern i början.

Som finansman hade han vant sig vid att snegla på börskurser och mejl under varje middag i tio års tid. Barn gör sällan som vuxna säger. De gör som vuxna gör. Först när Ebba såg att även hennes föräldrar klarade av att sitta vid det långa matsalsbordet i två timmar utan att sträcka sig efter glaset började hennes egna axlar sjunka ner. Hon har bytt bort två av de största bildapparna mot en enkel musikspelare på kvällarna och har börjat teckna i skissblock igen. Ångesten är inte borta, men sömnen har långsamt börjat återvända till rummet mot gården.

När staden öppnar portarna i Skärholmen

För familjen Hosseini i Skärholmen räckte det däremot aldrig med en skål i hallen. När man bor trångt på fem personer i en trea och föräldrarna arbetar skift krävs det fysiska platser utanför hemmet som inte kostar tusentals kronor per termin.

Vändpunkten för fjortonårige Amir kom genom ett samarbete mellan skolan och en lokal idrottsförening som öppnade upp sporthallen för avgiftsfri kvällsidrott tre dagar i veckan. Det fanns inga krav på dyr utrustning eller förkunskaper. Enda regeln vid dörren var att mobilen stannade i ledarens låsta väska under de två timmar som hallen var öppen.

Pappa Reza skiner upp när han berättar om de senaste månaderna.

De första gångerna gick Amir dit mest för att hans kompis drog med honom. Han var trött i kroppen och van vid att sitta stilla i sängen. Men efter några veckor av inomhusfotboll och basket på parkettgolvet hände det som varje idrottslärare och tränare har sett tusen gånger. En kropp som har sprungit sig riktigt svettig mellan klockan sju och nio på kvällen somnar när huvudet landar på kudden klockan tio.

När Amir började sova sju och åtta timmar per natt istället för fyra lättade också dimman i klassrummet. Han sitter fortfarande och kämpar med de långa lästalen i matematiken, men han slår inte längre igen boken.

Koden vi väljer att leva efter

På dagarna fortsätter jag att gå till mitt arbete som IT-ingenjör. Jag älskar fortfarande tekniken när den används till det den var tänkt för. Den kan lösa medicinska gåtor, styra tåg, koppla samman människor över kontinenter och göra våra liv säkrare.

Men varje gång jag byter om från skjorta till träningsoverall och kliver ut i tennishallen påminns jag om gränsen för vad mjukvara ska få lov att ersätta.

När träningen är slut för kvällen hjälps vi åt att plocka upp de sista bollarna ur hörnen. Juniorerna går bort till bänken, drar i dragkedjorna på sina väskor och plockar upp sina telefoner. Skärmarna tänds. Det blå ljuset kommer tillbaka.

Men det är en avgörande skillnad mot hur det såg ut för en timme sedan.

Nu sitter de inte tysta på rad med böjda nackar. De står i en klunga vid dörren, visar varandra något klipp på samma skärm, knuffas i dörren på väg ut mot omklädningsrummet och ropar att de ses på torsdag. Telefonen har blivit ett verktyg i handen igen, medan livet självt utspelar sig i rummet mellan dem. Det är en bräcklig seger, men i en stad som har hållit andan i det blå skenet är det precis där framtiden börjar.