Vissa jular glömmer man aldrig. För mig var det året då det låg ett tungt, rektangulärt paket under granen med den ikoniska guldloggan på framsidan. Jag minns fortfarande hur darriga mina fingrar var när jag slet upp pappret och såg kassetten till Nintendo 64. Det var The Legend of Zelda: Ocarina of Time.
Den kvällen försvann resten av världen. Jag satt på det kalla golvet i pojkrummet, med den klumpiga handkontrollen i ett hårt grepp, helt uppslukad av det magiska skenet från tjock-tv:n. Att för första gången kliva ut på den enorma Hyrule-slätten, höra den episka musiken och inse att jag kunde gå precis vart jag ville, var en av mitt livs absolut största nöjdpunkter. Det var inte bara ett spel för mig. Det var en plats där jag växte, kämpade och hittade tröst under barndomen.
När Nintendo nu, 28 år senare, släpper en komplett remakversion till Switch 2 för att fira seriens 40-årsjubileum, var det med en stor klump i magen jag startade spelet. Hur vågar man röra något som av så många anses vara världens bästa spel genom tiderna? Det är så lätt att förstöra heliga minnen med onödigt modernt kladd. Men så fort jag tar mina första steg i Kokiri-skogen rinner all min oro av mig. Det här är den vackraste och mest respektfulla återuppståndelse jag någonsin har varit med om.
En levande saga i guldgult ljus
Det första som slår mig är hur fantastiskt spelet ser ut i sin nya skrud. Nintendo har lyckats med konststycket att få Hyrule att se ut exakt så som min barnsliga fantasi minns det, snarare än hur det faktiskt såg ut på den gamla 64-bitarskonsolen. Världen badar i ett varmt, naturligt solljus där tät dimma sveper runt Links fötter och lövverk och gräs vajar i vinden. Allt känns levande, fylligt och djupt atmosfäriskt. Den helt nyinspelade, orkestrerade musiken är så vacker att jag kom på mig själv med att bara stå helt stilla på fälten och gråta en skvätt av ren nostalgi.
Spelet flyter dessutom i fjäderlätta 60 bilder per sekund, och de gamla sega laddningstiderna är i princip helt borta. Kontrollerna är responsiva och moderna, och det är en enorm befrielse att äntligen kunna styra kameran fritt utan att behöva bråka med gamla begränsningar. Att springa, rulla och svinga svärdet känns precis så smidigt som man alltid har önskat.
Själva grunden i äventyret är helt intakt. Grottorna och pusslen har fått en smart ansiktslyftning, men ligger på exakt rätt ställen för oss som kan kartan utantill. Till och med det beryktade vattentemplet, som gav en hel generation mardrömmar på 90-talet, är numera en fröjd att spela tack vare att man kan byta till de tunga järnstövlarna med ett snabbt tryck på styrkorset istället för att behöva pausa och harva i menyerna hela tiden.
Nya möten och röster i mörkret
Utvecklarna har också tagit sig tid att ge invånarna i Hyrule mer personlighet genom nya dialoger, små filmsekvenser och ett utökat dygnsrytmssystem i byarna. En av mina absoluta favoritdetaljer är hur man nu kan använda den sanningens mask man får låna av maskförsäljaren. Genom den kan man avslöja dolda hemligheter hos Hyrules invånare. Jag vill inte förstöra upplevelsen för någon, men det dansande paret i staden bjöd på en riktig överraskning som jag definitivt inte minns från förr.
Det finns också röstskådespelare i de utökade filmsekvenserna den här gången. Att höra Matt Mercer göra rösten till Ganondorf gav mig gåshud över hela kroppen; han fångar verkligen den där uråldriga, tunga ondskan på ett perfekt sätt. Det enda lilla minuset på ljudfronten är fén Navi, vars nya röst känns lite blek och platt jämfört med de ikoniska, uppnosiga utropen från förr.
Något som kan diskuteras är också svårighetsgraden. Spelet är i lättaste laget för oss som har lirat originalet dussintals gånger, och med nya funktioner som gör det enklare att hitta skatter och fylla på med liv blir utmaningen sällan särskilt stor. Men jag påminner mig själv om att det här äventyret ska upptäckas av en helt ny generation barn också, precis som jag en gång gjorde.
Ett känslosamt återseende
När jag efter många timmar kliver in i Zoras rike efter att ha räddat det, och ser allt återställt till sin forna glans, sluts en cirkel i mitt liv. Att spela igenom den här remaken har varit en djupt känslosam resa. Under några dagar var jag inte en vuxen människa med jobb, måsten och vardagsstress. Jag var återigen den där lilla ungen som satt på pojkrumsgolvet i skenet från tv-apparaten och trodde på äventyr och magi.
Nintendo har inte bara gjort en fantastisk remake till Switch 2. De har förvaltat en av spelhistoriens allra största skatter på det mest kärleksfulla sätt man kan tänka sig. Om du, precis som jag, bar på en bit av ditt hjärta i Hyrule under barndomen, är det här ett absolut måste. Det är ett mästerverk som har fått det liv det alltid har förtjänat.
Betyg: 9 av 10. Ett tidlöst mästerverk som har återvänt i sin allra vackraste form för att förtrolla oss på nytt.
Fakta
- Utgivare / Utvecklare: Nintendo
- Plattform: Nintendo Switch 2
- Genre: Äventyr
Plus
- En fullkomligt magisk audiovisuell uppdatering som andas liv och nostalgi
- Sömlösa 60 bilder per sekund och nästan helt obefintliga laddtider
- Smidigare strider och snabbutrustning som tar bort alla gamla frustrationer
- Mask of Truth och nya dialoger ger liv åt Hyrules invånare på ett nytt sätt
- Matt Mercer är enastående som röst till den ondskefulle Ganondorf
Minus
- Svårighetsgraden är i lättaste laget för oss som kan originalet utantill
- Den nya röstskådespelaren för fen Navi känns lite platt jämfört med originalet
- Enstaka små visuella missar i vattenfall och texturer
