Gears of War: E-Day

Det finns ett specifikt motorljud som sitter i ryggmärgen på alla som ägde en Xbox 360 runt 2006. Det där hostande, metalliska vrålet när man håller in B-knappen på handkontrollen och motorsågen på geväret varvar upp. För oss som slet ut våra tummar i skyttegravarna på den tiden krävs det egentligen ingen närmare presentation av vad Gears of War handlar om.

Utifrån sett har spelserien alltid sett ut som enkelspårig action för folk som gillar tunga gitarrer och överdrivet våld. Grovhuggna soldater med axelskydd stora som bildäck som sågar itu rymdmonster. Men vi som har följt spelserien i snart tjugo år vet att det är vänskapen mellan karaktärerna som gör att man faktiskt bryr sig. Utan bandet mellan Marcus Fenix och Dominic Santiago, och Doms desperata sökande efter sin fru Maria, hade spelen glömts bort för länge sedan.

När utvecklarna på The Coalition nu backar bandet fjorton år före det allra första spelet i Gears of War: E-Day var jag därför lite orolig på förhand. Vi vet ju redan att både Marcus och Dom överlever invasionsdagen när Locust-horden bryter sig upp ur marken på planeten Sera. Frågan var hur spelet skulle lyckas skapa spänning på riktigt när utgången redan är given. Efter knappt arton timmar med kampanjen kan jag konstatera att oron var helt obefogad.

Lugnet före katastrofen

Berättelsen i Gears of War: E-Day tar sin början precis när det 79 år långa Pendulum-kriget äntligen är över. Marcus och Dom är ute på en ceremoniell resa för att hyllas för sin tjänstgöring, och vi får se två vänner som står vid helt olika vägskäl i livet. Marcus vet inget annat än det militära och vill mest skriva på för en ny vända, medan Dom bara längtar hem till Maria och deras två små barn som håller på att växa upp utan sin pappa.

Självklart dröjer det inte länge innan marken rämnar under fötterna på dem. Trots att vi spelare vet exakt vad som väntar i djupet lyckas spelet förmedla ren skräck och förvirring under de första timmarna av invasionen.

Av en slump slår sig Marcus och Dom ihop med veteranen Mags Carter och den gröne rekryten Lucas Reyes, som råkar befinna sig på samma bar när skalven börjar. Tillsammans bildar kvartetten Bravo Squad. Här förtjänar manusförfattarna en eloge. I en föregångare där alla redan älskar huvudpersonerna hade det varit lätt att slarva bort Carter och Reyes som ren kanonmat. Istället får nykomlingarna egna, minnesvärda kapitel som gör att man faktiskt bryr sig om hur det går för dem i kriget.

Gamla favoriter och en trasig AI

Paniken under invasionsdygnet speglas också i vilka fiender och vapen man ställs inför under de fem akterna. I början handlar det mest om enkla Wretches och vanliga fotfolk med Hammerburst-gevär, medan Bravo Squad försöker begripa vad det är som klättrar upp ur hålen i marken. Ganska tidigt får man också bevittna den lilla bakgrundshistorien till hur originalspelets bajonettgevär byggs om till den klassiska Lancer-prototypen med motorsåg.

Allt eftersom timmarna går blir motståndet betydligt värre. Vi ställs inför en blandning av gamla bekanta och helt nya missfoster, bland annat grodlika bestar som spottar syra över halva spelplanen och tungt bepansrade kolosser med en köttkrok på kedja som sänker dig på ett enda slag.

Här dyker också mitt största irritationsmoment i spelet upp. När man väl blir nedslagen och kryper runt på marken händer det lite för ofta att de datorstyrda lagkamraterna bara står bredvid och tittar på. Under min genomspelning blev jag ihjältrampad ett flertal gånger för att en av mina kollegor antingen sprang åt fel håll eller stod en meter bort utan att hjälpa mig upp medan jag hamrade på X-knappen. Spelar man med tre vänner över nätet (eller två spelare på delad skärm i soffan) slipper man såklart problemet, men jag hoppas verkligen att en uppdatering rättar till den passiva AI:n snart.

Krutrök och gula väskor i Kalona

När det kommer till själva skjutandet är Gears of War: E-Day däremot bättre än någonsin. Att spränga en fiende i bitar på nära håll med Gnasher-hagelbrakaren eller knäppa en krypskytt med Longshot-geväret sitter fortfarande som en smäck. Dessutom har man plockat tillbaka Breechshot-geväret från det annars rätt bortglömda Gears of War: Judgment, som snabbt blev min personliga favorit tack vare sin slagkraft på medellångt avstånd.

Bland nyheterna i vapenarsenalen märks framför allt Incinerator, som fungerar som ett hagelgevär laddat med brinnande Imulsion, samt det tunga kulsprutevapnet Ripper. Lägg därtill den gamla trotjänaren Torque Bow med sina explosiva pilar så finns det verktyg för varje tänkbar strid.

Nytt för den här delen är att samtliga vapen kan byggas om och uppgraderas. Runt om i den raserade industristaden Kalona ligger det tiotals gula vapenväskor gömda, och man belönas även med uppgraderingar genom att klara av valfria sidouppdrag i staden. Varje vapen har fyra platser för tillbehör som kikarsikten, större magasin och bättre träffsäkerhet. Jag kom på mig själv med att dammsuga varje gränd i Kalona bara för att kunna skräddarsy gevären efter min egen spelstil.

Man kan även utrusta sin rustning med taktiska förmågor som laddas om under stridernas gång. Så fort jag låste upp Stim-förmågan, som läker både mig och lagkamraterna i närheten under några sekunder, bytte jag dock aldrig bort den. Alla de här valmöjligheterna kommer väl till pass under kampanjens många bosstrider, som nästan uteslutande är svettiga uppgörelser där man överlever med minsta möjliga marginal.

En levande ruin

Miljöerna i och omkring Kalona hör till det snyggaste som har gjorts i serien. Vi rör oss genom sönderbombade stadskärnor, kolsvarta Locust-tunnlar, ett kusligt Imulsion-raffinaderi och fridfulla bergstoppar utanför murarna. De stora stridsytorna i Kalona är ett rejält kliv framåt jämfört med de ganska tomma och ödsliga öppna ytorna i Gears 5. Här känns friheten naturlig, och man hittar små berättelsedetaljer runt nästan varje hörn som visar hur ett samhälle som precis har avslutat ett inbördeskrig plötsligt raderas ut på några dagar.

Det enda som stör det visuella intrycket är att bilduppdateringen hostar till då och då, även när man spelar i prestandaläget på Xbox Series X. Kvalitetsläget i 30 bilder per sekund är därför inget jag kan rekommendera innan utvecklarna har filat lite mer på koden.

Skönt nog slipper vi den där uttjatade slutsekvensen där spelet bara kastar in hundra exemplar av alla tidigare fiender på en och samma gång. Istället varvas de stora striderna med lugnare andningspauser, och slutet lyckas kännas både värdigt och tillfredsställande trots att det återstår tio år i tidslinjen innan Marcus hamnar i fängelse inför det första spelet.

Slutbetyg

Genom att blicka bakåt har The Coalition hittat tillbaka till exakt det som gjorde spelserien odödlig från första början. Kampanjen i Gears of War: E-Day bjuder på tung action, smarta vapenuppgraderingar och en berättelse om brödraskap som berör även när man kan sin spelhistoria utan och innan.

Kombinerar man den urstarka berättelsen med ett sylvasst Versus-läge och det utvecklade överlevnadsläget Horde Siege har man ett paket som kommer att hålla kompisgänget vaket långt in på småtimmarna. För egen del hoppas jag att utvecklarna stannar kvar i den här tidsperioden även i nästa del – och att vi slipper vänta i sju år till innan det är dags att dra igång motorsågen igen.

Betyg: 9 av 10. Ett måste för alla som någonsin har kurat ihop sig bakom en betongmur med en Lancer i händerna, och ett av årets absolut bästa actionspel.

Fakta

• Utgivare: Xbox Game Studios
• Utvecklare: The Coalition
• Plattform: Xbox Series X/S, PC

Plus

• Relationen mellan Marcus och Dom berör på djupet
• Tung vapenarsenal som går att skräddarsy med modifikationer
• Kalona är en tät och levande ruin som klår de tomma ytorna i Gears 5
• Svettiga bosstrider som man överlever med minsta möjliga marginal
• Nya lagkamraterna i Bravo Squad får utrymme att bli mer än kanonmat

Minus

• Datorstyrda lagkamrater står ibland bara och tittar på när man blöder ut
• Märkbara tapp i bilduppdateringen även i prestandaläget
• Kvalitetsläget i 30 bilder per sekund känns trögt före en eventuell patch
• Lokal co-op i soffan är begränsat till två spelare på delad skärm
• Rustningens Stim-förmåga är så överlägsen att övriga val blir överflödiga