Jag står i min systers hall på Hötorget och svettas som om Skatteverket ringt, Kronofogden knackat på och pappa skickat ett akut meddelande samtidigt. Orsaken är ingen av delarna. Orsaken heter Isco, väger fyra kilo blank ondska och sitter i en fåtölj som han ärvt, erövrat och numera styr som ett litet konungadöme med mig som permanent ovälkommen flykting. Blicken han ger mig är inte nyfiken, inte gullig, inte ens neutral. Det är blicken av en domare som redan skrivit domen, bränt bevisen och bokat firandet innan rättegången ens börjat. Jag vill vara tydlig: jag är livrädd för den här katten. Inte "åh vad gulligt rädd", utan den typen av rädsla där jag mentalt kartlägger flyktvägar innan jag ens tagit av mig skorna.

Internet vill gärna påminna oss om att katter är gulliga, harmlösa, terapeutiska. Bevisligen genom miljontals klipp där de trillar ner från hyllor i totalt förnedrande fritt fall och vi skrattar tills vi gråter. Men skrolla lite längre in i kaninhålet och du hittar en helt annan sekt: människor som med dödligt allvar hävdar att katten inte bara är en pälsboll som faller av möbler, utan en helig helningsmaskin med egen dold agenda, en liten furste sänd för att rädda vårt hjärta samtidigt som den river sönder resten av oss. Jag kan intyga att den sistnämnda delen stämmer till hundra procent. Det är den förstnämnda jag har mina tvivel om.

Spa-behandlingen ingen bad om

Glöm ljusterapi, glöm tysta retreats i norrländska skogar där man äter havregrynsgröt i tystnad för att "hitta sig själv". Enligt en tioårig studie från University of Minnesota på över 4 000 amerikaner räckte det tydligen att skaffa katt för att sänka risken att dö av hjärtinfarkt med hela 30 procent. Trettio procent! Ett djur som ignorerar dig 22 timmar om dygnet och sedan attackerar dig under resterande två håller dig alltså vid liv genom ren passiv-aggressiv närvaro.

Jag har funderat mycket på den paradoxen, för om Isco är representativ för kattarten i stort borde min statistiska dödsrisk snarare gå upp varje gång jag kliver innanför dörren på Hötorget. Ändå ska jag enligt forskningen gå därifrån med friskare hjärta än jag kom. Logiken håller inte ihop. Isco verkar dessutom fullt medveten om detta och jag känner hur han ler ett litet inre katt-leende varje gång jag försöker förstå det.

Och det stannar inte där. Forskaren Karen Allen satte stressade Wall Street-mäklare på blodtrycksmedicin och gav hälften av dem husdjur också. Sex månader senare klarade husdjursägarna av stressiga situationer dubbelt så bra som de utan. Med andra ord: katten slog läkemedelsindustrin på hemmaplan, med noll biverkningar utom möjligtvis permanent psykisk skada hos besökande morbröder. Nästa gång läkaren skriver ut ett recept, fråga om det går att byta mot en katt istället, biverkningarna är ungefär desamma, förutom att katten kommer förmodligen att riva sönder din soffan och skrämma bort in bror.

Frekvensterapi från soffhörnan – om man vågar sitta i den

Spinnandet, får vi veta, ligger på 25 till 150 Hertz, exakt den frekvens som forskning kopplat till snabbare läkning och bättre bentäthet. Så medan resten av Stockholm betalar 900 kronor för en akupunkturtid i en lugn lokal på Söder, ska jag alltså i teorin kunna få samma behandling gratis av Isco. I praktiken innebär det att jag sitter så långt ut på kanten av soffan som fysiskt möjligt, med blicken låst på hans framtassar, redo att kasta mig åt sidan om han bestämmer sig för att omvandla mitt lår till en klösbräda. Vilket han gjort. Flera gånger. Alltid exakt i det ögonblick min syster går ut för att hämta post eller svara i telefon, som om han har ett internt schema för när han får agera fritt utan vittnen. Jag har börjat misstänka att Isco inte bara känner till min rädsla, han koreograferar attackerna efter den.

Den heligaste av alibin: trillingarna

Här måste jag introducera de tre enda varelser i lägenheten som håller mig vid liv rent statistiskt: min systers trillingar. Så länge de är i rummet är Isco en förvandlad varelse – en ängel med fyra tassar, en påfallande stillsam, kelig, nästan gulligt inkompetent liten pälsboll som låter sig kramas, dras i svansen och buras in i lekkojor utan ett endaste klagomål. Min syster tittar då på mig med en blick som antyder att jag helt enkelt överdriver, att Isco är "den snällaste katten i hela Stockholm", att jag måste "ge honom en chans". Vad hon inte ser, för hon är sällan i rummet i exakt rätt sekund, är övergången. Trillingarna blinkar bort in i sitt rum för att hämta en leksak, min syster vänder sig om för att svara i telefon, och inom loms tid – innan jag ens hunnit resa mig från stolen – har Isco redan bytt skepnad. Ängeln är borta. Kvar står en liten fyrkilos legosoldat med ett enda uppdrag och noll tålamod för mitt närvarande. Jag har försökt förklara detta fenomen för min syster ett otal gånger och blivit bemött med samma uttryck varje gång: misstro blandad med lätt oro för min mentala hälsa. Jag börjar undra om jag borde installera dold kamera, inte för säkerhets skull, utan rent journalistiskt, för eftervärlden.

Kicken ut ur riket

Det är här jag måste vara ärlig med er, kära läsare: Isco hatar mig. Inte på det där lekfulla "åh han gillar dig faktiskt, det är så katter visar kärlek"-sättet som kattägare alltid försöker övertyga mig om. Nej. Ren, oförfalskad, riktad motvilja, reserverad exklusivt för mig. Så fort min syster vänder ryggen till förvandlas han från sovande pälsklump till en liten strategisk enhet med ett enda uppdrag: att eskortera mig ut ur lägenheten på Hötorget, gärna med våld om det behövs. Han river. Han sparkar bakåt med båda bakbenen samtidigt, som en liten kung fu-mästare i mörk-grå päls. Jag har fått mer skador av ett fyrkilosdjur i min systers vardagsrum än jag någonsin fick under min enda säsong i ungdomsfotbollen. Vid ett tillfälle var jag övertygad om att han faktiskt drev mig mot ytterdörren, steg för steg, som en liten dörrvakt med attitydproblem och total avsaknad av arbetstillstånd.

Myten om den icke-dömande vännen

Här kommer jag till min hjärtefråga. Forskare påstår att djur "aldrig dömer oss", vilket ska lugna den del av hjärnan som hanterar social ångest. Det är, om jag får vara ärlig, den mest skamlösa lögnen i psykologins historia, och jag säger det som någon som blivit granskad, dömd och avvisad av samma katt varje enskild gång jag korsat hans trösklar – trots hans oskyldiga uppträdande inför tre fyraåringar bara någon meter bort. Isco dömer min hållning. Han dömer min parfym. Han dömer min blotta existens i samma rum som honom, och han gör det med en precision som får Skatteverkets revisorer att se lättlurade ut. Jag har blivit granskad av tullpersonal på Arlanda med mindre integritet och mindre misstänksamhet i blicken än vad Isco bjuder på varje gång jag vågar sätta mig i "hans" fåtölj.

Och kanske är det inte så konstigt. De gamla egyptierna dyrkade katter som gudar, klädde dem i smycken och guld, och avrättade den som skadade en. Idag är straffen betydligt mildare – ingen har ännu blivit häktad för att ha flyttat på Isco – men försök flytta en sovande katt från din laptop, eller värre, från "hans" plats i soffan, så känner du ändå hur 4 000 år av forntida gudomlig vrede vaknar till liv i exakt det ögonblicket, fräsande och klösande rätt i ansiktet på dig.

Så där står jag fortfarande, i hallen på Hötorget, skorna kvar på fötterna av ren överlevnadsinstinkt, självkänslan nedpackad någonstans i garderoben tillsammans med vinterjackorna, och väntar på ett nådigt, knappt märkbart godkännande från en varelse som väger mindre än min ryggsäck men styr rummet som en självutnämnd monark – och som just nu, garanterat, spelar helgon för tre ovetande trillingar någon meter bort. Jag är fortfarande rädd. Jag bär fortfarande ärr, både fysiska och känslomässiga. Men om den lilla tyrannen faktiskt håller mitt hjärta friskt, sänker mitt blodtryck och förlänger mitt liv med trettio procent samtidigt som han aktivt försöker förkorta det genom regelrätta attacker – ja, då är det väl ett rimligt pris att betala för att bli behandlad exakt som en farao skulle behandla sin mest ovärdiga tjänare.

Sedan jag skrev det här har verkligheten, med sin sedvanliga brist på komisk timing, gått och lagt till ett sista kapitel. Isco har lämnat oss. Och trots allt terrorvälde han utsatte mig för, trots varje klösmärke, varje strategiskt planerad attack bakom min systers rygg, trots alla gånger han förvandlade min egen systers hall till en krigszon – så saknar jag honom, vilket förvånar mig lika mycket som det förmodligen förvånar er.

Han kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta, ungefär där de gamla klösmärkena satt. Och känner jag honom rätt, vilket jag efter alla dessa år faktiskt gör, mot min vilja, så sitter han just nu någonstans och planerar sin comeback. Han kommer med största sannolikhet att göra mitt efterliv till ett välregisserat helvete, komplett med bakhåll bakom molnen och dömande blickar från de himmelska fåtöljerna. Jag väntar mig ingenting mindre.

Vila i frid, gamle vän. Vila i frid, Isco. Du var en tyrann, en terrorist och en fullständig katastrof för min självkänsla – och jag skulle inte haft dig på något annat sätt.