> ## Content Index
> Fetch the complete content index at: https://www.stockholmare.se/llms.txt
> Use this file to discover other available public pages before exploring further.

# Street Fighter [2026]
- URL: https://www.stockholmare.se/street-fighter-2026/
- Published: 2026-11-01T12:00:00.000Z
- Updated: 2026-11-04T00:30:34.000Z
- Description: Street Fighter tar klivet in i en ny filmisk era. Så väcks spelhistoriens mest ikoniska slagskämpar till liv på vita duken.
- Author: The old writer
- Tags: Film, Bio, #betyg-5, #recension

Det finns vissa ljud som sitter kvar, oavsett hur många år som går. Det karakteristiska ljudet när Ryu skickar iväg en Hadoken är ett sådant. För oss som växte upp på 90-talet behövs det knappast någon närmare förklaring.

Jag minns hur vi sprang hem från skolan. Ryggsäcken åkte av nästan innan ytterdörren hunnit stängas eftersom det gällde att hinna se den tecknade serien på tv. Efteråt fortsatte spektaklet ute på gården. Vi stod med fötterna brett isär, händerna vid höften och försökte återskapa Ryus berömda rörelse. Några blå eldklot blev det aldrig, hur mycket vi än ansträngde oss, men vi försökte såklart igen nästa dag.

På gården var det också en fråga om status. Alla ville vara Ryu, och Ken var ett någorlunda värdigt alternativ. Att bli tilldelad någon annan figur i spelet krävde ibland en ganska lång förhandling. Det var knappast demokrati vi höll på med.

Sedan fanns arkadhallarna, tjock-tv:n och alla timmar framför spelkonsolen. Tummarna fick stryk, kompisarna blev fiender och en förlust kunde diskuteras långt efter att spelet stängts av. Street Fighter var en självklar del av barndomen.

Med den bakgrunden var det svårt att gå in i biosalongen utan förväntningar. Den nya filmen från 2026 hade egentligen ett ganska enkelt jobb framför sig: ge oss Ryu och Ken, låt dem slåss ordentligt på bioduken och visa att människorna bakom filmen förstår vad de har fått i händerna. Efter 2009 års bedrövliga Street Fighter: The Legend of Chun-Li var ribban knappast särskilt hög.

Regissören Kitao Sakurai och manusförfattaren T.J. Fixman hade dock andra planer för filmen. Resultatet är en film som verkar ha fått för sig att allt måste hända på samma gång. Den är färgstark, högljudd och ibland så absurd att man undrar om någon läste manuset högt innan inspelningen drog igång. Ändå sitter jag där i biosalongen och ler, vilket säger en hel del om hur mycket gratis goodwill den här spelserien fortfarande har hos mig.

## Alla figurer i samma film

Inledningen i filmen är en fullträff. Vi får först se en animerad sekvens där Ryu (Andrew Koji) vinner World Warrior-turneringen 1987\. Det är kort, snyggt och precis den sorts start man hade hoppats på. Jag hinner knappt vänja mig vid tanken att filmen faktiskt kan bli riktigt bra innan animationen tar slut, spelfilmen tar vid och känslan förändras.

Ryu och hans gamle vän Ken Masters (Noah Centineo) har glidit ifrån varandra med åren. Det finns något oväntat sorgligt i den detaljen. De två som tidigare stod sida vid sida har hamnat på olika håll i livet, och man hade gärna sett lite mer av hur det blev så. Snart dyker dock Chun-Li (Callina Liang), numera Interpol-agent, upp i handlingen och försöker få med Ryu och Ken i en ny turnering. M. Bison (David Dastmalchian) finns förstås också med i bakgrunden.

Därifrån börjar filmen samla på karaktärer ungefär som ett barn samlar på Pokémonkort. Först dyker en upp, sedan en till och plötsligt står halva spelvärlden framför kameran. Varje gång en gammal favorit visar sig vill man nästan ropa till i salongen, men personen hinner knappt göra någonting i bild innan berättelsen rusar vidare. Jag förstår frestelsen eftersom fansen vill se sina gamla favoriter, men karaktärerna måste också få något vettigt att göra i filmen.

Det mest obegripliga kommer mot slutet. Hela berättelsen i filmen har byggts upp kring den stora turneringen, men när det äntligen börjar bli dags för den riktiga uppgörelsen tar filmen bara slut. Svart bild och eftertexter, i väntan på en uppföljare får man anta. Det är svårt att låta bli att känna sig lite lurad på konfekten. Jag tänker tillbaka på alla gånger någon stängde av konsolen mitt under en match när man var liten, med den lilla skillnaden att jag har betalat för biobiljetten själv den här gången.

## Mer skämt än kampsport

Att Kitao Sakurai har ett förflutet med The Eric André Show märks tydligt. Filmen har en ganska skruvad humor som ibland passar bra. Vi pratar ändå om en spelvärld där folk skjuter blå energiklot ur händerna och slåss med krafter som skulle få vilken fysiklärare som helst att ge upp. Lite självdistans hade kunnat vara helt rätt väg att gå för filmen, men efter ett tag börjar skämten dyka upp vid helt fel tillfällen.

David Dastmalchian gör M. Bison till en rätt märklig figur som har svårt att kännas farlig. Samtidigt får Andrew Schulz som Dan Hibiki alldeles för stort utrymme i filmen. Hans komiska inslag avbryter gång på gång scener med Ryu och Ken som hade behövt få utvecklas i lugn och ro. Det blir lite som att sitta och titta på en bra match medan någon i stolsraden bredvid hela tiden ska dra roliga historier, tills man bara vill be personen att vara tyst en stund.

Än mer förbryllande är hur man har hanterat slagsmålen i filmen. I rollistan finns det gott om folk med imponerande fysik. Andrew Koji får sällskap av Vidyut Jammwal som Dhalsim, Roman Reigns som Akuma, Cody Rhodes som Guile och UFC-mästaren Alexander Volkanovski. Det borde ge riktigt bra förutsättningar för en kampsportsfilm.

Trots det känns flera av matcherna märkligt korta och sönderklippta. Kameran hinner knappt visa ett slag innan den byter vinkel igen. Vi får se mängder av snabba klipp, blinkande ljus och snygga poser, men sällan den sammanhängande koreografi man faktiskt gick på bio för att se.

När den första riktiga Hadoken-attacken kommer på bioduken får jag däremot precis den reaktion jag har väntat på. Det blå energiklotet flyger genom bilden och för en sekund känns allt helt rätt i salongen. Jag hade gärna sett betydligt fler sådana stunder i filmen. Istället får vi veta att en tung match som den mellan Guile och Vega mestadels har skett utanför bild. Det blir nästan komiskt när man gör en film om Street Fighter och glömmer bort att visa själva slagsmålen.

## Det finns faktiskt en hel del att tycka om

Samtidigt vore det orättvist att såga filmen rakt av, för här finns flera detaljer som fungerar riktigt bra på bioduken. Framför allt är det relationen mellan Ryu och Ken som håller liv i filmen. Andrew Koji har precis rätt återhållsamma uttryck som Ryu och behöver inte göra särskilt mycket för att man ska känna igen den sammanbitna kämpen från spelen. Noah Centineo går åt andra hållet och verkar trivas med Kens självsäkra stil. Med sin Porsche, sin 90-talsrock och en attityd som tar över hela rummet är han Ken rakt igenom.

När Ryu och Ken får vara tillsammans i bild fungerar filmen som allra bäst. Det finns en naturlig ton i deras gnabbande som påminner om hur det lät hemma framför spelkonsolen i klasskompisarnas vardagsrum. Även Callina Liang övertygar som Chun-Li och är en av de trevligare överraskningarna i rollistan.

De animerade inslagen i filmen förtjänar också beröm. De är så snyggt gjorda att jag nästan önskar att man hade vågat göra hela filmen animerad från början till slut. Det hade gett berättelsen en tydligare stil och gjort det lättare att fånga den överdrivna känslan från spelen.

Sedan har vi alla små detaljer för fansen. Cody Rhodes bär upp Guiles enorma frisyr på fullt allvar, och den klassiska bonusbanan där en bil ska slås sönder finns såklart med i filmen. För oss som har lagt hundratals timmar på spelen är sådana detaljer svåra att motstå, precis som smårollerna med spelprofiler som Justin Wong och Maximilian Dood. När de gamla arkadmelodierna sedan drar igång i högtalarna, uppblandade med tung rock, rycker det i fötterna. Jag tror att fler än jag kommer att gå ut ur biosalongen med ett sug efter att plocka fram en gammal handkontroll.

## Några av filmens största namn får stå bredvid

Alla i rollistan får tyvärr inte lika mycket att bita i. 50 Cent som Balrog, Olivier Richters som Zangief och Hirooki Goto som E. Honda är namn som hade kunnat bidra med betydligt mer i filmen, men här blir de mest kända ansikten som står i bakgrunden.

Jason Momoa som Blanka är ett annat bekymmer. Momoa brukar kunna fylla ut en scen bara genom att kliva in framför kameran, men i den här rollen är det något som skaver. Den gröna kroppsfärgen hjälper knappast och karaktären får aldrig riktigt liv med sina konstiga repliker. Lägger man till att Dan Hibiki och Eric Andrés gapiga kommentator tar över för många scener tappar filmen ofta balansen mellan humor och action.

Svårast av allt är ändå det rumphuggna slutet. Jag kan leva med en svag biroll som Blanka eller ett par dåliga skämt längs vägen, men när en hel film bygger upp förväntningarna inför en turnering vill man faktiskt se hur turneringen slutar innan eftertexterna rullar.

## Kritikerna och fansen ser olika filmer

Mottagandet av filmen har varit rejält delat på nätet. På Rotten Tomatoes ligger publikbetyget kring 78 procent, medan kritikerna är betydligt svalare och landar runt 41 till 45 procent (samt 45 av 100 på Metacritic). Går man på bio för att se ett välskrivet actiondrama finns det förstås gott om saker att klaga på i filmen, men för oss som minns arkadhallarna och mest vill se gamla favoriter som Ryu och Ken på bioduken gäller andra måttstockar.

Hos Screen Rant (70 av 100) lyfter man fram färgerna, skådespelarnas energi och kopplingen till spelen, och på TheWrap (69 av 100) tycker William Bibbiani att den galna actionen smittar av sig trots ett svajigt manus. På IGN blir betyget 6 av 10 där Tom Jorgensen är rätt skeptisk till själva berättelsen i filmen, men medger att den är riktigt underhållande om man ser den med kompisar.

Längre ner på betygsskalan ger DiscussingFilm 3 av 5 och pekar särskilt på problemen med Blanka och det abrupta slutet, medan GamesRadar+ (2,5 av 5) tycker att de många karaktärerna fäller krokben för filmen. Ännu hårdare tongångar hörs hos The Guardian med 2 av 5, Moviefone med 40 av 100 och Variety som stannar på 50 av 100, där flera recensenter menar att filmen vacklar mellan seriös kampsport och ren parodi. I The New York Times är Brandon Yu desto mer förlåtande och skriver att filmen ser ut precis som de fantasier ett barn bygger upp i huvudet framför ett blinkande arkadspel.

![Street Fighter II-arkadkabinett med Ryu och Ken på skärmen.](https://storage.ghost.io/c/d5/9a/d59ac4b0-b29a-4844-b465-28e6718b5e9e/content/images/2026/11/street-fighter-arcade.jpeg)

Street Fighter II-arkadkabinett med Ryu och Ken på skärmen.

## Bättre än den förtjänar

När jag tänker tillbaka på filmen i efterhand är det märkligt nog ljudet, färgerna, Ryu och Ken och den där första Hadoken-attacken på bioduken som fastnar först. Det är sådana stunder som får en att förlåta betydligt fler brister i filmen än man kanske borde göra.

Som vanlig film betraktad är Street Fighter (2026) spretig på flera punkter. Berättelsen drar åt alla håll, för många karaktärer trängs på för lite tid och de stora matcherna hade behövt mer kärlek i klipprummet. Att dessutom klippa till svart precis när turneringen ska avgöras är ett beslut som någon borde ha stoppat på manusstadiet.

Ändå hade jag roligt i biosalongen, och det var faktiskt mer än jag vågade räkna med på förhand. Det finns en särskild glädje i att se något man älskade som barn få nytt liv på bioduken, och här fungerar det tillräckligt ofta för att man ska ha trevligt i mörkret. Så ring upp din gamla spelkompis, köp med er popcorn och gå och se filmen, men räkna med att ni får vänta på den riktiga slutmatchen tills en eventuell uppföljare dyker upp.

**Betyg: 5 av 10\.** *Rent filmtekniskt är det här en ganska svag fyra, men den tioåring i mig som fortfarande försöker göra en Hadoken framför badrumsspegeln när ingen ser på vill gärna ge filmen en sjua.*

### Fakta

- Verk: Street Fighter \[2026\]
- Utgivare: Paramount, Legendary Pictures & Capcom
- Pris: 159–179 kr (Biobiljett)

### Plus

- Kemin mellan Ryu och Ken träffar rakt i nostalgihjärtat.
- De tecknade sekvenserna håller absolut världsklass.
- Underbar 90-talsenergi, musik och klockren fan-service.

### Minus

- Alldeles för många karaktärer och en spretig berättelse.
- Tröttsamt trams som förstör allvaret i striderna.
- Slutar mitt i turneringen utan en riktig final.