Det var en gång ett brev som tog fyrtio år på sig att komma fram. Det låg under dörrmattan en söndagsmorgon i augusti, gulnat och lite fuktigt i kanterna.
Ingrid på tredje våningen höll det mot ljuset i trapphuset. Handstilen var snirklig och bestämd. Adressen stämde. Namnet gjorde det inte.
– Det måste vara till någon som bodde här förr, sa hon högt, fast ingen hörde.
Nere på torget hade loppisen redan börjat. Någon sålde gamla vykort ur en skokartong.
Hon visste inte då att brevet skulle ändra allt.
