Vindvävaren Kapitel 1
Den gyllene sommaren i Smaragddalen
Högt bland vita marmorberg ligger Smaragddalen, en fristad världen glömt. På midsommarfesten hör den unge magikern Zain en viskning i floden. Innan natten är slut har ett horn ljudit bortom bergen, och vinden kallar hans namn.
Av Redaktionen 20 min
Det finns dagar som världen aldrig glömmer. Somliga minns man för att kungar kröntes på dem, eller för att gamla riken till sist föll sönder till damm. Andra skrivs in i krönikorna för att härar drog över bergen under fanor av blod och eld. Men några få dagar minns man av skäl som ingen historiker någonsin lyckas gräva fram, hur länge han än gräver och hur mycket han än klagar över det. Den sista sommaren i Smaragddalen började på en sådan dag.
Då visste ingen om det. Byborna vaknade under en himmel så blå och molnfri att den nästan verkade skämmas över sig själv. Barn jagade varandra genom terrassodlingarna, bonde efter bonde öppnade sina trägrindar och lät morgonsolen rinna ut över fälten, och under de stora grenarna stämde alviska musikanter sina lutor. Någonstans på de västra ängarna klagade redan en hubisk bonde högljutt över en get som ätit upp halva hans prisbelönta kålhuvuden. Getterna i Smaragddalen hade aldrig brytt sig om priser. Vattenfallen söng, fåglarna ropade och vinden gick sakta genom lövverket. En enda fullkomlig morgon var världen helt och hållet i fred, och ingen anade att freden redan hade börjat räkna sina sista timmar.
Världen var stor, större än de flesta brydde sig om att tänka på. Långt i öster låg Urskogen, där högalverna byggt torn av levande glas bland träd som var äldre än de flesta kungariken. Deras städer steg upp ur trädkronorna som bleka blommor, och silverklockor i de högsta spirorna ringde varje gång östanvinden drog förbi. I väster låg hubernas gröna land, med mjuka kullar, väldiga köksodlingar och fruktbågar som tyngdes ner av skörd. Huberna var ett fredligt folk, berömda för sin gyllene honung, sina orimligt stora pumpor och sin förmåga att göra vilken sammankomst som helst till ett gästabud. De trodde att nästan varje problem kunde lösas med tillräckligt mycket mat, och förvånansvärt ofta hade de rätt.
Norrut, under snöklädda berg, bodde dvärgarna i salar uthuggna ur levande sten. Deras hammarslag ekade dag och natt, och från sina smedjor smög de fram vapen som tålde sekler och juveler som tycktes bära infångat stjärnljus.
Men söderut var allt annorlunda. Bortom de stora bergskedjorna låg ett land av svart jord, ödelagda städer och krig utan slut. Där härskade orcherna, och de var inte ensamma, för grymma män hade under århundradena slutit sig till dem, lockade av mörka löften om makt och guld. Byar försvann där utan att lämna så mycket som en grundsten efter sig. Vägar blev slagfält, och skogar som stått sedan världens morgon fälldes till virke för belägringstorn och lämnade efter sig fält av aska där ingenting växte på mansåldrar. Folken i norr och öster talade sällan om södern om de inte måste, och föräldrar lärde sina barn att om de någon gång hörde tunga hovslag söderifrån om natten skulle de krypa in under sängen och hoppas att ryttaren inte kände till deras namn.
Mitt emellan dessa splittrade länder, dold högt bland berg av vit marmor, fanns en fristad som inte tillhörde något rike. Där hade världens gamla, bittra gräl på något sätt glömts bort. Människor gick sida vid sida med alver, huber handlade med dvärgar, och barn av olika blod lekte tillsammans utan att en enda gång undra vem av dem som var förnämast. Platsen hette Smaragddalen, och nästan ingen utanför den visste att den fanns. Och det var, om man betänker saken, just meningen.
Dalen var byggd kring en flod av kristallklart vatten som störtade ner från de högsta topparna i en trappa av vattenfall. Om natten lyste fallen med ett mjukt, blått sken. Ingen visste riktigt varför. Somliga sa att bergen var fulla av urgamla kristaller, andra att alverna en gång välsignat vattnet, och några av de allra äldsta påstod att ljuset kom från jordens egna sovande hjärtslag. Ingen i dalen frågade längre. Fallen hade alltid lyst, och floden hade alltid sjungit.
Husen var inte byggda på vanligt vis. De hade inte spikats ihop av dött virke eller huggits ur sten; de hade vuxit. Generation efter generation hade format de äldsta träden, så att stammarna blev väggar och grenarna tak, balkonger, broar och slingrande trappor. Gyllene lyktor hängde i grenverket och kastade ett varmt sken över stigar av mjuk, glimmande mossa. När natten föll liknade byn mindre en boplats och mer en bit skog som på något sätt lärt sig drömma.
Mitt i byn stod Det stora trädet. Dess krona försvann upp i molnen och dess stam var bredare än ett borgtorn. Folk sa att trädet hade stått där innan dalen ens hade ett namn, och att det mindes saker. De flesta skrattade när det kom på tal.
De flesta.
* * *
På midsommarfestens morgon doftade dalen av jasmin, nyfallet regn, varmt bröd och vildblommor. Det var årets första riktigt heta dag. Musikanter övade under träden, köpmän hängde ut färgglada tyger under sina trätak, och barn sprang mellan stånden tills irriterade vuxna jagade bort dem. Och någonstans nere vid den kristallklara floden försökte en ung magiker finna sin inre frid.
Det gick inte särskilt väl.
Zain satt med korslagda ben på en slät, vit sten vid flodkanten. Han bar en enkel mörkgrön tunika och vida bruna byxor, och hans stav av silverträ vilade över knäna. Ögonen var slutna, andningen långsam och ryggen rak som en spjutskäft. Han hade suttit så i nästan en timme, och under hela den timmen hade hans tankar rusat runt som höns i ett brinnande hönshus. Han tänkte på festen. På rikena i söder. På de tunga historierullarna som mästare Thaddeus befallt honom att läsa. På den mörka, skuggiga drömmen han haft natten innan. Om Adam kommit ihåg att slipa sitt svärd, om Milla gjort ännu ett pinsamt noggrant schema för kvällen, och om Luna skulle komma.
Ditt huvud är otroligt högljutt, sa en mjuk röst inne i hans skalle.
Zain öppnade ett öga. Bredvid honom satt Lumi.
Vid första anblicken såg Lumi ut som en vanlig katt, och det var precis vad Lumi ville att man skulle tro. Hans päls var djupt grå, nästan som ett åskmoln, men när solen föll över den skiftade varje strå i silver. Ögonen var två pooler av flytande guld, alldeles för gamla och alldeles för vetande för en så liten kropp. Han hade varit Zains läromästare i alla år som Zain kunde minnas, en ordning som Lumi betraktade som självklar och Zain hade slutat försöka förklara för andra. Nu satt katten med svansen prydligt lindad kring tassarna och såg på floden. Han såg fullkomligt oimponerad ut.
Zain suckade. ”Jag vet.”
Lumis öron ryckte till. Du har tänkt på samma sju saker i tjugotre minuter.
”Det har jag inte alls”, invände Zain milt.
Tjugofyra.
Zain rynkade pannan. ”Har du räknat?”
Jag är en katt. Vi är utmärkta på att räkna när vi behäger.
”Det där är inte sant.”
Du vet mycket lite om katter.
Zain log mot sin vilja och slöt ögonen igen. ”Nåväl. Jag ska försöka.”
Försök inte.
Ett öga öppnades på nytt. ”Va?”
Att försöka är bara ett annat sätt att slåss. Lumis tankaröst var mjuk, nästan musikalisk, som en klocka som bärs av vinden. Se på floden. Den försöker inte flyta. Den flyter. Lyssna.
Zain drog ett långsamt, djupt andetag, och världen blev sakta tystare. Han hörde floden brusa över de runda stenarna, fåglar som ropade högt uppe i kronorna, barnskratt långt borta och smedens hammare som slog sin takt inne i byn. Han kände solen mot ansiktet, fukten i jorden under stenen och sitt eget hjärtas stadiga slag. Bruset i huvudet ebbade ut. Han andades ut. För första gången den morgonen var han helt och hållet här.
Och då hörde han något annat.
En viskning, mycket svag, nästan dold under vattnets brus.
Zain spärrade upp ögonen. Floden rann som den alltid hade runnit. ”Vad var det där?” frågade han, och pulsen slog fortare.
Lumi svarade inte. Katten stirrade på vattnet, och hans gyllene ögon var alldeles, obehagligt stilla.
Sedan upphörde vinden.
Den mojnade inte, den vände inte. Den slutade bara att finnas. Varje löv längs stranden hängde orörligt. Vattnet fortsatte rinna, men det var som om hela världen höll andan, och en tung, onaturlig tystnad lade sig över dalen.
Håren reste sig på Zains armar. ”Lumi?”
Den silvergrå katten reste sig. Hans öron var bakåtstrukna, och Zain, som känt honom i hela sitt liv, hade aldrig sett honom se orolig ut. Det var en sällsam och mycket obehaglig syn.
Sedan kom vinden tillbaka, lika plötsligt som den försvunnit. En enda kastby drog genom träden och fick löven att darra. Floden söng igen, fåglarna tog upp sina rop, och någonstans skrattade ett barn. Allt var som vanligt.
Utom en sak. Lumi stirrade rakt på Zain.
Vad du än hörde, sa katten tyst inne i hans huvud, så svara det inte.
Zain svalde. ”Jag hörde ingenting.”
Lumi betraktade honom ännu en lång stund. Sedan satte han sig och lindade svansen kring tassarna igen. Bra.
Zain stirrade ut över floden. Han ville fråga vad Lumi menade, och varför en varelse som aldrig varit rädd för något plötsligt såg ut som om han äntligen hittat något att vara rädd för. Men en instinkt långt in i benmärgen sa åt honom att låta bli.
Istället kom från andra sidan träden ett väldigt metalliskt skrammel, tätt följt av ett ilsket vrål:
”ADAM!”
Zain slöt ögonen och andades ut länge. ”Självklart.”
Lumis svans viftade till. Det finns mysterier i denna värld som bäst lämnas olösta. Och sedan finns det Adam.
* * *
I en glänta inte långt från floden låg Adam med ansiktet i mossan. Hans tunga bredsvärd låg en bra bit bort, ungefär där det hade landat efter att ha lämnat honom utan avsked. Över honom stod Linda, och hon log inte, vilket på något sätt var värre.
”En gång till”, sa hon.
Adam lyfte huvudet och spottade ut ett grasstrå. ”Måste jag? Jag tror att jag nyss lärde mig något viktigt.”
Linda höjde ett mörkt ögonbryn. ”Och vad skulle det vara?”
”Att marken är mycket hårdare än den ser ut. Och att mitt ansikte tycks dra den till sig.”
Hon riktade spetsen av sin krökta klinga mot honom. ”Upp.”
Adam stönade och välte sig på rygg. Han var bredaxlad och ovanligt stark, med ostyrigt brunt hår och den eviga min hos en man som just kommit på ett skämt han borde hålla för sig själv och sällan gjorde det. Han kom på fötter, hämtade svärdet och vred på axlarna. ”Gott. En gång till.”
Linda gled ner i sin ställning utan en överflödig rörelse. ”Kom.”
Han anföll. Hugget kom ner i en tung, kraftfull båge som skulle ha klövt en vedände, men Linda steg bara åt sidan. Han högg igen, och hon dök under klingan som om hon hade vetat var den skulle komma innan han själv visste det. Han snurrade runt och lade hela tyngden i ett svepande slag, men då stod hon redan bakom honom. Hennes klingas flatsida träffade hans axel, hennes stövel träffade hans vrist, och marken träffade hans ansikte, i den ordningen.
Han blev liggande.
”Är du färdig?” frågade Linda och vilade klingan mot axeln.
”Nej”, mumlade Adam ner i jorden. ”Jag tänker.”
”Du har tänkt i tre andetag.”
”Just det. Det är längre än vanligt.”
Linda suckade, men något glimtade till i hennes mörka ögon. Hon hade långt mörkbrunt hår som slog vilt kring axlarna när hon stred, och hon rörde sig med en lätthet som ingen läromästare i världen kunnat lära ut. Grunderna hade hon fått av sin far, en vaktman vars namn ännu nämndes med vördnad i dalen. Han hade dött några vintrar tidigare, och sedan dess hade Linda aldrig slutat öva. Hon trodde att om hon blev stark nog och snabb nog skulle hon en dag förstå vad han menat när han sa att en krigares första plikt inte var att segra, utan att skydda. Än så länge förstod hon det inte. Hon övade ändå.
Adam satte sig upp och borstade av knäna. ”Du tycker om det här.”
”Nej.”
”Du log. Jag såg dina tänder.”
Linda pekade på honom med svärdet igen. ”En gång till.”
Adam vräkte ur sig en suck mot himlen. ”Du är en fruktansvärd människa.” Sedan lyfte han svärdet och anföll. Den här gången höll han ut i nästan tolv hjärtslag och lyckades parera två av hennes hugg innan hon slängde hans klinga åt sidan, sopade undan benen på honom och skickade honom tillbaka ner i jorden, där han tycktes höra hemma.
Innan han hann beklaga sig över världens orättvisa hördes en röst över gläntan, lugn som stående vatten.
”Retas inte för mycket med honom, Linda.”
Båda vände sig om. Luna kom gående mot dem, och som alltid tycktes solljuset bli mildare där hon gick. Hennes bruna hår föll i mjuka vågor över axlarna och ögonen var mörka och ovanligt djupa. Det fanns ingenting skrämmande i hennes utseende, och ändå tystnade folk när hon kom in i ett rum. Hon krävde ingens uppmärksamhet. Hon bar bara med sig en stillhet som fick andra att stå stilla.
Linda sänkte genast svärdet, och något i hennes hållning mjuknade. ”Luna.”
”God morgon.”
Adam kravlade sig upp och grimaserade. ”Säg till din syster att hon är grym.”
”Jag hörde det där”, sa Linda.
”Jag hade hoppats att du inte skulle det.”
Luna skrattade sakta och böjde sig ner över hans skrapade knä. ”Är du skadad?”
”I själen. Och i kroppen. Mest i kroppen, om jag ska vara ärlig.”
Hon höll handen strax ovanför blåmärket. Ett svagt, rent silverljus tändes mellan hennes fingrar, och en värme spred sig genom hans ben. Smärtan var borta.
Adam blinkade. ”Det där är ytterst användbart.”
Linda himlade med ögonen. ”Du fick en flatsida på axeln, Adam. Du ligger inte för döden.”
”Desto större skäl att tacka. Tack, Luna”, sa han och böjde sig så djupt att det gränsade till hån.
Luna talade sällan om sin gåva, och hon tyckte inte om när andra gjorde det. Men folk talade ändå, som folk gör. Man sa att hon kunde flytta saker utan att röra vid dem och tala till andra utan ord. Man sa att hon kände de gamla trädens tankar, och att hon en gång hade hejdat ett ras genom att ställa sig under berget och viska till stenarna. Luna bekräftade ingenting av det. Det fanns bara en berättelse om henne själv som hon ibland grubblade över, och det var berättelsen om den vita lotusen.
Många år tidigare, under en vinter hårdare än någon dalen tidigare sett, hade hennes mor Lea gått ensam in i utkanten av Urskogen. Snön hade fallit i tre dygn och skogen var alldeles tyst. Lea följde ett pulserande ljus mellan stammarna tills hon kom till en frusen sjö, och mitt på isen växte en enda väldig vit lotus. Det borde inte ha varit möjligt. Ändå lyste kronbladen under den fallande snön, och när Lea kom närmare öppnade de sig, och där inne sov ett litet flickebarn i en gloria av blekt ljus. I samma stund som Lea tog barnet i famnen stannade varje snöflinga i skogen och blev hängande i luften. Barnet slog upp ögonen, och lotusen löstes upp i dimma. Lea gav henne namnet Luna.
Ingen fick någonsin veta varifrån blomman kommit eller vem som lagt barnet i den, och Luna mindes ingenting. Men ibland, när hon såg en vit lotus, kände hon en värk inombords, som om någon någonstans väntade på henne.
”ADAM!”
Adam frös till is. I gläntans utkant stod mästare Thaddeus, lång och mager, med ett grått skägg som räckte honom nästan till bröstet, en tung käpp i ena handen och en hotfull bunt pergament i den andra.
”Nej”, viskade Adam. Linda log för första gången den morgonen.
Thaddeus kom fram med tunga steg. ”Adam.”
Adam svepte med armen och böjde sig djupt. ”Mästare Thaddeus. Jag har sökt efter er.”
”Du står rakt framför mig.”
”Ett olyckligt sammanträffande”, muttrade Adam.
Thaddeus höll upp rullarna. ”Dina studier om bergskungarna. De var inte frivilliga, min gosse.”
Luna dolde ett leende bakom handen. Den gamle mannen vände sig mot henne och hans stränga min veknade till något som liknade aktning. ”God morgon, Luna. Din syster har redan avslutat veckans studier.”
Linda såg utomordentligt nöjd ut. Adam pekade anklagande på henne. ”Hon är ingen rättvis jämförelse. Hon tycker om att läsa.”
Linda korsade armarna. ”Och du tycker om att ramla i buskar.”
Innan Adam hann försvara sin heder hördes ännu en röst från stigen.
”Det hörde jag.”
Milla kom gående med en nätt hoprullad karta under armen, och Adam lät huvudet falla bakåt. Han förstod nu att detta var ett överfall, planerat i förväg och utfört utan nåd. Milla var hans tvillingsyster, och där Adam var hetsig och oberäknelig var Milla metodisk som en dvärgisk urmakare. Där han handlade först tänkte hon tio steg framåt och hade dessutom en reservplan för vart och ett av dem.
Hon stannade bredvid Thaddeus och rättade till sin tunika. ”Du skulle ha hjälpt till med festen vid soluppgången, Adam.”
”Solen gick upp utan mig. Mycket ohyfsat av den.”
Milla vecklade ut kartan med en skarp smäll av pergament. ”Om du inte kommer och hjälper mig nu berättar jag för mor att du smiter från dina plikter.”
Adam blev likblek. Deras mor var en kvinna vars röst och humör var vida beryktade bland byns vakter, och det sades, inte helt på skämt, att om orcherna i söder någonsin tvingades mäta sig med henne i ett gräl skulle de ge upp före middagen. ”Det skulle du inte göra”, viskade han.
”Det skulle jag absolut göra.” Milla knackade på kartan. ”Blomsterstånden här. Musikanterna här. Matborden här. Lyktorna ska hängas före solnedgången, och just nu slösar du med dagsljuset.”
Adam stirrade på det invecklade nätet av bläck och förstod ingenting av det.
”Du håller den upp och ner”, sa Milla.
”Jag vet”, sa Adam, som inte hade vetat.
Thaddeus gned sig i tinningarna. ”Kanske bäst att ni båda följer med mig till biblioteket. Det finns mycket att göra.”
Adam kastade en längtansfull blick mot floden och påstod att han plötsligt kände sig sjuk, av en sällsynt sjukdom som bara drabbade dem som tvingades läsa om döda kungar. Milla grep honom i armen med förvånande kraft och drog honom med sig.
* * *
Vid den stora byvägen mötte de Noelia och Noah. Noelia kom springande med sitt ljusa hår fladdrande bakom sig, och hennes ögon gnistrade av förväntan.
”Har ni sett lyktorna? De har hängt upp hundratals vid Stora trädet. Tusentals! Inte räknat, men många.”
Bredvid henne gick Noah, mindre och mer tvekande. De var halvsyskon och hade samma far, men där Noelia hade ärvt alvblod från sin mor var Noah helt människa, med sin egen mors mjuka drag. Han bar en flätad korg full av blommor som glödde svagt i solskenet, och han höll den som om den var av glas.
”De är till lyktceremonin”, sa han lågt. ”Mor har odlat dem.”
Milla böjde sig ner och betraktade dem. ”De är vackra, Noah. Precis vad som behövs.”
Noah strålade, blygt, som om han inte var säker på att han hade rätt att göra det.
Noelia grep honom i handen. ”Kom! Vi har saker att göra.”
”Vilka saker?”
”Det har jag inte bestämt än.”
Noah såg djupt bekymrad ut. Adam lutade sig ner mot honom och viskade: ”Spring. Medan du kan.”
På en grindstolpe alldeles intill satt plötsligt en liten grå katt. Ingen hade sett den komma. Dess ögon var helt svarta, och den betraktade dem alla en lång stund med samma uttryck som en gammal domare som just hört ett särskilt dåligt försvarstal. Sedan hoppade den. Halvvägs ner virvlade en silvrig dimma kring kroppen, och när dimman skingrats stod en ung kvinna på stigen.
Det var Kiki. Hon hade långt svart hår, samma svarta ögon som katten och en min av ständig, lätt irritation.
”Fåglarna i den här byn”, sa hon i stället för god morgon, ”är de värsta skvallerkärringar jag någonsin mött. Tre sparvar har grälat sedan gryningen om vem av dem som stal en silverknapp från skräddaren.”
”Vem var det?” frågade Noelia.
”Skatan. Men ingen frågar skatan. Det gör ingen någonsin.”
Hon gick förbi dem, men stannade när hon fångade syn på Lumi, som satt under ett träd intill vägen med Zain bredvid sig. Hennes hårda min veknade på en gång. Hon satte sig på huk framför den silvergrå katten, och Lumi lutade sig framåt och lade sin panna mot hennes. En stund rörde sig ingen av dem. Sedan sa Kiki något, utan ord, som bara han kunde höra, och Lumis gyllene ögon smalnade.
Zain märkte att något hade skiftat. ”Vad sa du till honom?”
Kiki reste sig hastigt och borstade av knäna. ”Ingenting.”
Lumi såg på Zain. Hon säger att hon vet något.
Kikis ögon blixtrade. ”Du lovade att inte säga något!”
Jag lovade ingenting, svarade Lumi lugnt, inne i bådas huvuden på en gång.
”Förrädare”, fräste Kiki.
Zain log. För ett ögonblick var allt vanligt igen. Bara vänner, bara en sommarmorgon, bara ännu en vacker dag i dalen.
* * *
Torget var redan fullt när de nådde byns mitt. Tält av siden spändes ut under de gamla träden, karmosin och guld och azur och smaragd, och luften var tung av varmt bröd, honung, blommor och rostade rotfrukter. Alver blåste på träflöjter under en väldig ek, och hubiska barn rusade genom trängseln med skratt som klingade likt bjällror. En dvärgisk köpman från de norra bergen försökte med stor ihärdighet övertyga några människor om att hans silversmycken var det finaste hantverket söder om månen. Ingen visste riktigt vad det betydde, minst av allt dvärgen, men han sa det med en sådan övertygelse att två av dem köpte ändå.
Bakom sitt väldiga fruktstånd stod Bram, en jätte till karl med ett skratt som bar över halva torget och ett skägg som tycktes ha egna åsikter. När han fångade syn på dem lyste hela ansiktet upp.
”Zain, min pojke!” Han sträckte fram en gyllene persika, perfekt mogen. ”Till den enda i den här byn som fortfarande säger tack.”
Adam lade handen över hjärtat som en man som just blivit förrådd av sin egen bror. ”Och jag då, Bram? Har jag inte alltid varit din trognaste kund?”
”Du har alltid varit min trognaste tjuv.” Bram skrattade så att ståndet skakade och kastade en persika till honom ändå.
Adam tog ett väldigt bett. Saften rann ner för hakan, och Milla skakade på huvudet med den uppgivenhet som bara en tvilling kan uppbringa.
”Jag njuter av livet”, sa Adam med munnen full.
”Du njuter av andras livsmedel”, sa Milla.
Zain gick långsamt vidare med Lumi tassande vid sidan. Vid hörnet av ståndet stannade katten tvärt och vände huvudet mot bergen i fjärran. Zain följde hans blick, men där fanns ingenting, bara de vita topparna mot en klarblå himmel.
”Vad är det?”
Ingenting.
Lumi hade aldrig varit särskilt skicklig på att ljuga. Han hade aldrig behövt vara det. Zain rynkade pannan, och minnet av den tystnade vinden kröp tillbaka in i hans tankar, men innan han hann fråga mer hade de nått Elaras blomsterstånd.
Den gamla alvkvinnan såg upp från sin vävnad. Hennes silverhår var flätat med små vita blommor, och i hennes ögon fanns sekler av stilla vänlighet. Hon gav Noelia och Noah var sin krukväxt och lyssnade allvarligt när Noelia förklarade vilken av dem som var vackrast och varför. Sedan föll hennes blick på Luna.
Något förändrades i hennes ansikte. Det var ett igenkännande, men av ett slag som var mycket äldre än byn och mycket djupare.
”Ah”, sa hon, och det enda ordet tycktes väga mer än det borde.
Hon tog fram en liten vas av kristall under disken, och hennes händer darrade när hon gjorde det. I vasen stod en enda vit lotus. Den lyste svagt med ett blekt, inre sken, och den var precis som blomman i Leas berättelse, och som blomman i Lunas drömmar.
”Vissa blommor”, sa Elara stilla, ”vet precis var de hör hemma.”
Luna sträckte fram handen. I samma ögonblick som hennes fingrar snuddade vid stjälken sköt något kallt och elektriskt uppåt genom armen. Torgets sorl förtonade, och världen försvann. Hon såg snö som föll i fullkomlig tystnad över en frusen sjö där en blek måne speglade sig. Hon kände ett vitt ljus, så starkt att det gjorde ont. Och hon hörde en röst, buren av en bitande, iskall vind.
Finn vinden.
Luna flämtade. Ögonen for upp, och torgets ljud vällde tillbaka över henne.
”Är du oskadd, mitt barn?” frågade Elara.
”Ja”, sa Luna. ”Jag tror det.”
Elara log, sorgset, som den som redan vet svaret på en fråga som ännu inte ställts. Sedan gled hennes blick mot de södra bergen, och leendet försvann helt. Det varade bara ett ögonblick. Men Zain såg det, och Lumi såg det också.
* * *
Eftermiddagen gled förbi i ett dis av gyllene ljus, och till sist sökte de sig ner till Kristallsjön, den plats i dalen som nästan varje barn som någonsin vuxit upp där ansett som sin egen. Vit sand omgav vattnet, och gamla tårpilar lutade sig ner och lät sina långa gröna grenar släpa i ytan.
Adam och Linda kastade sig i vattnet nästan innan de hunnit ta av sig stövlarna, och det som började som en kapplöpning till andra stranden slutade som ett plaskkrig av sällsynt barnslighet. I grunt vatten skrattade Noelia högt medan små silverfiskar dansade i ringar kring hennes händer, för hennes magi var vattnets, och fiskarna tycktes inte ha något emot det. Noah satt tryggt på stranden med en honungskaka och betraktade kaoset med uppriktig förnöjsamhet. Kiki hade åter tagit kattskepnad och funnit en solvarm sten, där hon inlett ett tyst men mycket häftigt gräl med en liten blå groda som vägrade flytta på sig. Grodan vann. Milla satt under en pil med kartan bortglömd i gräset och såg på sin bror och sina vänner med ett sällsynt leende som hon inte visste att hon bar.
Zain satt i skuggan med Lumi. Efter en stund kom Luna och satte sig bredvid dem i sanden med den vita lotusen försiktigt i knät.
Han såg på henne. ”Vad hände vid Elaras stånd?”
Luna tvekade. Hennes fingrar följde de lysande kronbladen. ”Jag hörde en röst”, sa hon till sist. ”Den sa åt mig att finna vinden.”
Det var som om marken under Zain sjönk undan. Bredvid honom spärrades Lumis gyllene ögon upp.
Luna såg från den ene till den andre. ”Ni vet något. Båda två.”
Lumi reste sig. Vi talar inte om sådant under öppen himmel.
”Lumi”, sa Zain. ”Snälla.”
Och för ett kort och förfärande ögonblick såg Zain något bakom kattens gyllene ögon. Det var inte visdom och inte lugn. Det var en sorg så väldig och så gammal att den inte borde ha fått plats i en så liten kropp.
I kväll, sa Lumi, går ni på festen. Ni dansar. Ni äter. Jag ber er om det.
Lumi hade aldrig bett om något förr. Luna lade sin hand lätt på Zains arm, och han nickade.
* * *
När kvällen kom förvandlades Smaragddalen. Tusentals papperslyktor tändes bland grenarna och kastade ett varmt, fladdrande bärnstensljus över byn, och Stora trädet tycktes glöda inifrån. Musikanterna samlades på torget och vävde en melodi som steg uppåt som rök. Barn dansade i ringar, familjer bar fram träfat staplade med mat, och de hubiska gästerna, trogna sin natur, åt som om vintern stod för dörren. Den kvällen brydde sig ingen om gränserna bortom bergen eller orcherna i söder. Dalen tillhörde bara sig själv.
Vid deras bord var Adam mitt i en vilt överdriven berättelse om hur mästare Thaddeus en gång jagat honom genom biblioteket med en stol.
”Det var en pall”, sa Thaddeus från grannbordet utan att vända sig om. ”Och du förtjänade den.”
Noelia skrattade tills hon knappt fick luft och lutade sig mot Noah, som skrattade så tårarna rann. Även Milla log, och den här gången visste hon om det. Linda skar omsorgsfullt upp en bit söt frukt åt Luna, som tog emot den med ett varmt leende, och eftermiddagens oro tycktes för stunden glömd. Under bordet, åter i människoskepnad, matade Kiki i smyg en familj fältmöss.
”Jag ser vad du gör”, sa Adam.
”Du ser ingenting”, sa Kiki. ”Du har aldrig sett någonting.”
Zain betraktade sina vänner över bordet. Adam med sin vilda glädje, Linda med sin glödande trohet, Luna med sitt milda ljus och Milla med sitt skarpa huvud, och alla de andra, hans brokiga, underbara familj. De var så olika varandra som människor kan vara. Ändå tyckte han, där de satt och skrattade under de lysande lyktorna, att de passade ihop som delar av något mycket äldre än vänskap, något som tålmodigt hade väntat på att de skulle hitta varandra.
Han såg på Lumi, som låg hoprullad i Lunas knä.
Det är vackert, tänkte han.
Ja, svarade Lumi. Jag skulle önska att varje dag kunde vara så här. Katten såg ut över de dansande barnen och vidare mot de tysta bergen, och hans min blev underligt sorgsen. Det är det besvärliga med vackra ting, Zain. De varar inte.
Innan Zain hann fråga vad han menade reste sig Luna och höjde sitt glas med kristallklart vatten. Musiken tystnade och folk vände sig mot henne.
”För Smaragddalen”, sa hon. ”Och för dem som gör den till ett hem.”
”För familjen”, sa Linda.
”För att vi överlevde ännu en dag av Millas scheman”, sa Adam.
”För morgondagen”, sa Zain.
De drack. Musikanterna tog upp en ny, livlig melodi, och natten var fullkomlig under stjärnorna och de tysta vita bergen.
Nästan fullkomlig.
* * *
Högt ovanför byn hände något som ingen såg. Ett tjockt, onaturligt moln drog snabbt in över månen och stannade tvärt. Vinden upphörde. Varje lykta i Smaragddalen fladdrade och sjönk i samma ögonblick, som om något hade andats på dem alla på en gång.
Lumi lyfte huvudet ur Lunas knä och stirrade upp mot himlen. Ingen annan märkte att det blivit kallare. Ingen utom Zain, som följde sin läromästares blick.
”Lumi”, viskade han. ”Vad är det?”
Då kom viskningen från floden tillbaka. Nu var den starkare och klarare, en röst som var vävd in i själva vinden och som ekade i håligheterna i hans ben.
Zain.
Hans hjärta stannade. Han såg sig vilt omkring, men ingen vid bordet hade reagerat. Adam skrattade fortfarande. Noelia sjöng med i musiken, falskt. Rösten kom igen, och nu tycktes den komma från allt på en gång: från marmortopparna, från de urgamla rötterna och från den svarta himlen.
Zain reste sig långsamt och sköt stolen bakåt. Han såg ner på Lumi, och den här gången fanns det ingen oro att missta för något annat. Det var rädsla, naken och obehärskad, och det var den sortens rädsla som bara finns hos den som redan en gång sett världen gå under och nu ser det börja om.
Lumi hoppade ner och ledde honom bort från de skrattande borden, in i skuggorna under Stora trädets väldiga rötter.
”Vad händer?” sa Zain. ”Säg det. Nu.”
Lumis öron lade sig platt mot huvudet. Det dröjde länge innan orden kom.
Vinden minns dig.
Is flödade genom Zains ådror trots sommarvärmen. ”Vad betyder det?”
Lumi svarade inte. Han såg mot de södra bergen, där något gammalt och förfärligt, som legat begravt mycket länge, hade börjat röra sig. När han till sist talade var det med en trötthet som Zain aldrig hört hos honom.
Jag hade hoppats att du skulle få vara pojke lite längre.
Ett dovt, darrande ljud rullade genom bergen, fast det inte fanns något åskoväder på himlen. Stora trädet skakade, och dess väldiga löv darrade som i rädsla. Varje fågel i trädkronorna lyfte på en gång och for i ett kaotiskt moln upp mot den mörka himlen. Musiken i byn vacklade och dog. En efter en vände sig människorna mot bergen, och en underlig tystnad spred sig över torget.
Långt bortom bergen, bortom allt som Zain kunde se, ljöd ett horn. Ett enda. Djupt, urgammalt och förfärligt.
Folket i Smaragddalen slutade skratta. Lyktorna lyste fortfarande, och stjärnorna sken som förut. Men den gyllene sommaren var slut. Någonstans i mörkret bortom bergen hade något vaknat som kände pojken under Stora trädet vid namn. Det hade väntat på honom länge, och på flickan med den vita lotusen.
I tystnaden efter hornet började vinden viska igen. Den kom inte genom träden och inte över bergen, utan från någonstans mycket närmare, som om den stod alldeles intill honom och väntade. Och den här gången förstod Zain varje ord.
Finn vinden.
