> ## Content Index
> Fetch the complete content index at: https://www.stockholmare.se/llms.txt
> Use this file to discover other available public pages before exploring further.

# Allt är smartare nu. Utom vi.
- URL: https://www.stockholmare.se/allt-smartar-utom-vi/
- Published: 2026-09-21T23:49:48.000Z
- Updated: 2026-09-29T22:51:34.000Z
- Description: Himlen brann, men inte av ljus. Den brann av aska. Vi stod på kanten till vår förstörda värld och såg stjärnorna slockna en efter en. Om detta verkligen var slutet på allt, varför slog mitt hjärta fortfarande så fruktansvärt hårt?
- Author: The old writer
- Tags: Berättelser

Jag föds, helt ofattbart nog, utan ett enda öre i skuld. Det ligger inget förhandsgodkänt bolån i spjälsängen och väntar på att få strypa mig långsamt. Jag har varken lön, storslagna karriärmål eller en svärm av följare som sitter redo att bedöma mitt människovärde. 

Jag saknar till och med en godtycklig, påhittad siffra från ett kreditupplysningsföretag. Jag har uppenbarligen varit extremt lat där inne i mörkret, inte ens en HR-kompatibel femårsplan har jag lyckats knåpa ihop.

Istället anländer jag naken, blöt och skrikande till den här världen. Min enda utrustning? En mjuk liten kropp, ett gäng förvirrade nerver och en fullkomligt häpnadsväckande, om än tragiskt kortvarig, förmåga att bara vara helt och hållet närvarande i nuet. Ända fram tills någon hinner berätta för mig att nuet faktiskt inte betalar hyran.

Under en kort och ganska naiv period, innan samhället hinner sätta klorna i mig, vet jag faktiskt exakt hur man lever. En liten vattenpöl i skolgården är ett oändligt hav. En sunkig kartong är ett ointagligt slott. En främling är bara en vän jag inte har hunnit hälsa på, absolut inte ett potentiellt hot jag förväntas springa i panik ifrån. En enda eftermiddag är så evighetslång att den rymmer tusen äventyr.

Men den vanföreställningen botas snabbt. Snart nog är det någon vänlig själ som lär mig att stirra på klockan och faktiskt förstå den. Sedan delas mitt liv in i extremt prydliga små rutor. Allt sker mycket långsamt och nästan rörande artigt. Studier. Jobb. Tungt ansvar. Räkningar som dimper ner i brevlådan som meddelanden från en desperat stalker. Tidsfrister. Avtalade tider. Hyra. Skatter. Alla dessa oändliga möten som uppenbarligen borde ha varit ett kort mejl. Skärmar överallt, ja! överallt... dessa lysande små rektanglar som glatt suger i sig lejonparten av min vakna tid. Sedan sömn för de som kan sova. Därefter lite sjukdomar här och där för omväxlings skull. Allt detta spelas nu upp i en oändlig loop som utgör min fantastiska existens. 

Tills den magiska dagen äntligen är här. Grattis till mig! Jag har lyckats bli vuxen och min programmering är nu färdig. Och vet du vad det absolut smartaste med hela upplägget är? Ingen behöver ens rikta ett vapen mot min panna för att jag ska snurra med i hjulet. Något sådant vore ju extremt klumpigt och ineffektivt. Den moderna civilisationen har nämligen kommit på en mycket mer sofistikerad metod. De har listat ut exakt hur man får total och blind lydnad att kännas som rent och skärt ansvar.

Här är en omskriven version där jag har städat upp grammatiken, lagt till mer flyt och skruvat upp sarkasmen rejält kring det där obligatoriska huset i Spanien. Och precis som tidigare finns det inte ett enda streck i texten!

Så jag vaknar lydigt i exakt samma gamla rum. Jag traskar runt på exakt samma gator. Jag sitter och stirrar apatiskt i exakt samma själslösa bilköer. Jag stressar livet ur mig för att svara på exakt samma meningslösa notiser, och jag spenderar timmar, dagar och hela långa år med att arbeta ihop med exakt samma människor.

Allt detta obeskrivliga slit gör jag enbart för att ha råd med de där fantastiska sakerna jag tydligen absolut måste äga. Saker jag plikttroget köper för att samhället ska klappa mig snällt på huvudet och bekräfta att jag är en duktig och ansvarsfull vuxen. Ett lagom stort hus. En pålitlig bil. Perfekt matchande möbler. Kraftfulla spelkonsoler. Dyra kläder och givetvis de allra senaste elektroniska prylarna, som av någon högst mystisk anledning blir helt omoderna och obrukbara om jag inte uppdaterar dem tolv månader senare.

Och vi får ju absolut inte glömma det obligatoriska semesterhuset i Spanien. Jag menar, hur i hela friden ska man ens lyckas överleva som människa utan en egen lägenhet med havsutsikt på solkusten liksom?

Jag sliter stenhårt och säljer min själ för att lyckas skrapa ihop pengar till alla dessa oumbärliga skatter. Det är bara lite komiskt och djupt tragiskt att jag aldrig någonsin har en enda ledig sekund över för att faktiskt njuta av dem.

Till och med Internationella arbetsorganisationen känner sig tvungna att skriva tjocka rapporter om vår briljanta livsstil. Välsigna deras små byråkratiska hjärtan. De konstaterar oerhört torrt att mer än en tredjedel av världens arbetstagare regelbundet sliter i över fyrtioåtta timmar i veckan.

Sedan tillägger de något som uppenbarligen ska föreställa en chockerande överraskning. Som om de precis hade löst universums absolut största gåta förklarar de att detta fenomen att arbeta mycket längre än vad en mänsklig kropp faktiskt klarar av, helt oförklarligt leder till en sämre balans mellan arbete och fritid.

Vilken fullkomligt banbrytande upptäckt. Man blir ju nästan tårögd av denna djupa visdom. Nobelpriset i logik borde givetvis skickas till dem med vändande post.

Och trots denna monumentala insikt kommer min älskade väckarklocka att skrika rakt i örat på mig i morgon bitti igen. Jag kommer givetvis att hamra på snoozeknappen i ren panik, innan jag tvingar mig själv att kravla upp ur sängen.

Varför i hela friden gör jag det? Eftersom den där obscent dyra hyran på något sätt måste betalas, förstås.

Det är verkligen ett av det moderna livets allra mest poetiska små knep. Vår storslagna frihet existerar nämligen jättefint, nedskriven i svart på vitt, på ett vackert papper någonstans i ett dammigt arkiv. Men i det tysta, långt bakom kulisserna, är det den brutala ekonomiska nödvändigheten som sitter med en bläckpenna och schemalägger varje vaken sekund av mitt liv.

Men vet du vad den absolut grymmaste och mest komiska detaljen i hela det här mästerverket faktiskt är? Ingen behöver ens berätta för mig vad jag ska vilja ha längre.

Jag har nämligen blivit en extremt duktig och självlärd mästare på den fronten. Jag tittar mig bara omkring i samhället och sväljer glatt hela betet utan att ens tugga. Jag ser grannens onödigt stora hus och börjar genast dregla lite smått.

Jag kastar trånande blickar på den där nya och nypolerade bilen. Jag intalar mig själv att jag desperat behöver en marginellt smartare telefon som egentligen gör exakt samma sak som min nuvarande. Den har tydligen två megapixlar bättre kamera. Och våga inte fråga mig vad en megapixel faktiskt är eller vad den gör, för det har jag inte den blekaste aning om. 

Jag hetsar också över att skaffa en mycket mer skulpterad kropp till sommaren, allra helst utan att någonsin behöva sätta min fot inuti ett svettigt gym givetvis. Och jag drömmer ständigt om en magisk semester, ivrigt påhejad av min fru som har lyckats övertala mig till att vi verkligen förtjänar det.

Men framför allt, och som många andra här, jagar jag det där fullkomligt magiska fotografiet (selfie, tror jag det heter). Du vet exakt vilken bild jag menar.

Bilden som knäpps i precis den där gyllene sekunden då jag faktiskt lyckas lura hela internet att jag lever ett mycket mer fantastiskt och lyckligt liv än jag egentligen gör. Givetvis laddas detta vackra lilla bedrägeri omedelbart upp på Instagram. Sedan sitter jag där som klistrad och uppdaterar min post varje vaken minut, fullständigt besatt av att se exakt hur många digitala hjärtan min fina fasad kommer att belönas med.

Så jag skrollar. Herregud vad jag skrollar. Jag sveper tummen över skärmen tills huden nästan nöts bort. Och titta där, vilken oväntad och underbar överraskning. Någon är ofantligt mycket rikare än jag. Någon är dessutom betydligt yngre, vilket uppriktigt sagt är direkt oförskämt och antagligen borde förbjudas i lag.

Någon är alldeles för vacker. Någon reser ständigt till lyxiga platser som jag varken kan uttala namnet på eller någonsin kommer att ha råd att besöka. Någon är så där äckligt och provocerande framgångsrik.

Någon har uppenbarligen flera miljoner följare som helt fanatiskt trycker gilla på en bild av en extremt trött rostad macka med avokado. Men okej, vi får ju förstås inte glömma den strategiskt placerade kvinnan i bakgrunden. Hon med den fullkomligt orimliga urringningen som av en ren händelse råkade ta upp halva bilden. Då är det ju plötsligt helt logiskt att folk älskar just den smörgåsen så mycket.

Och titta, där borta sitter någon och ler brett bredvid en overkligt turkos pool. Den personen har tydligen lyckats knäcka universums allra största gåta och funnit hemligheten bakom evig lycka någon gång sent i tisdags eftermiddag.

Vad blir då min egen briljanta lösning på all denna bottenlösa ångest? Den är lyckligtvis oerhört enkel. Jag tröstar mig med att surfa ut på nätet och klicka hem en helt slumpmässig pryl som jag absolut inte behöver. Och vet du vad? I ungefär sju magiska minuter mår jag faktiskt helt fantastiskt bra.

Kapitalismen är ju rentav ett fullkomligt mästerverk på den här fronten. I sin oändliga och vackra visdom har den lyckats knäcka exakt det som uråldriga religioner svettades i århundraden för att försöka förstå. Svaret är egentligen ganska pinsamt. Vi människor är nämligen nästan komiskt bra på att blanda ihop våra desperata ytliga begär med våra faktiska grundläggande behov.

Och som absolut grädde på moset behöver företagen inte ens gissa vad vi vill ha längre. Hela den globala försäljningsavdelningen har numera glatt flyttat in ett fullfjädrat och högteknologiskt laboratorium direkt i min egen lilla byxficka.

Min kära lysande skärm ligger där dygnet runt och övervakar exakt vad som fångar min patetiska uppmärksamhet. Den lär sig lydigt precis vad jag klickar på. Den kartlägger noggrant vad min blick dröjer sig kvar vid när jag sitter helt ensam och inbillar mig att ingen ser. Den vet exakt vilken typ av idiotisk rubrik som gör mig ljuvligt rasande, och den vet precis vad som hetsar upp mig.

Till och med de nyheter jag numera råkar snubbla över på nätet filtreras genom skräddarsydda och otroligt omtänksamma digitala system. Fina små algoritmer som ju givetvis bara vill mitt allra absolut bästa. Artificiell intelligens tror jag visst att de kallas numera, om jag nu får lov att svänga mig med lite avancerade tekniska termer så här dags.

Jag går fortfarande runt och inbillar mig i min gränslösa naivitet att det faktiskt är jag som väljer vad jag ska titta på. Ibland gör jag väl det. Men vad som dyker upp härnäst på skärmen är nästan uteslutande valt åt mig av någon helt annan.

Och nej, det handlar absolut inte om att någon ondskefull liten demon sitter i en serverhall och hatar mig personligen. Det beror helt enkelt på att min patetiska lilla uppmärksamhet kan växlas in mot kalla kontanter.

Mitt klickande och mitt engagemang är nämligen oerhört lönsamt. Min ständiga och bubblande upprördhet över idiotiska saker på nätet är det perfekta bränslet som tvingar mig att fortsätta titta. Maskinen bryr sig inte ett dugg om ifall jag är lycklig eller genuint deprimerad. Den behöver bara rent desperat och oerhört cyniskt att jag återvänder i morgon igen.

Och medan jag sitter där helt hypnotiserad och stirrar tomt in i denna lilla glödande rektangel händer något helt extraordinärt i världen utanför. En vacker skog huggs ner och förvandlas till praktiskt virke. En vild flod tämjs och byggs snabbt om till grå infrastruktur. Ett vidsträckt fält asfalteras och blir till en extremt effektiv leveranskedja.

Ett levande och andande djur förvandlas genom ett magiskt litet trollslag till ett prydligt inplastat köttfärspaket i kyldisken på Ica Kvantum.

Jag menar helt ärligt nu. När stod vi senast där och klämde på plasten samtidigt som vi djupsinnigt funderade över hur djuret egentligen hade det på sin fritid, strax innan det förvandlades till vår tisdagsmiddag?

Exakt. Det har bokstavligen aldrig hänt. Vi har ju fullt upp med att hinna scrolla på mobilen, komma ihåg att köpa rätt sorts tacokrydda och försöka hitta en avokado som inte är stenhård.

Sorgligt nog blir självaste planeten helt osynlig för oss i denna oerhört briljanta process.

Den moderna människan behöver ju extremt sällan bemöda sig med att se själva början på alla de där sakerna som hon så ofantligt glupskt trycker i sig. Det är ju trots allt så oändligt mycket smidigare att bara blunda och låtsas som om all mat liksom föds färdigförpackad, med en trevlig röd prislapp, direkt på hyllan.

Jag stirrar på den perfekt påfyllda snabbköpshyllan. Jag ser verkligen inte jorden eller det tunga slitet som faktiskt ligger till grund för hela härligheten. Jag ser den aptitliga biffen instängd i sin lilla plastlåda, men jag ser absolut inget levande djur.

Åtminstone ser jag varken råoljan, den enorma energiåtgången, transporterna över halva jordklotet eller det underbetalda arbetet som så snyggt och prydligt döljs bakom plasten. Vår storslagna civilisation har helt enkelt blivit skrämmande bra på att sopa konsekvenserna av sin egen existens rakt under mattan.

Sedan spelar jag givetvis oerhört förvånad när den globala räkningen plötsligt landar på bordet. Siffrorna är ju inte precis av det lugnande slaget. Varje år kastar vår briljanta lilla värld bort över en miljard ton mat. Vi slänger i runda slängar en femtedel av all mat som överhuvudtaget produceras, exakt samtidigt som hundratals miljoner människor går runt med skriande hunger.

Smaka på den logiken ett ögonblick.

Vi människor uppfann kylskåpet, storskalig global logistik och industriellt jordbruk. Vi sköt upp dyra satelliter i rymden, utvecklade artificiell intelligens och löste problemet med omedelbar kommunikation över hela planeten. Trots alla dessa monumentala genidrag är det runt sjuhundra miljoner människor som svälter varje år.

Vi har alltså avancerat exakt tillräckligt för att kunna skicka högupplösta bilder hela vägen från Mars, men vi är uppenbarligen helt inkompetenta när det gäller något så basalt som att dela ut en helt vanlig middag till våra egna invånare.

Låter det kanske som en sjuk paradox? Det är det faktiskt inte. Tekniken bestämmer nämligen inte alls vad vi ska värdesätta i det här samhället. Det där jobbet sköter vi människor alldeles utmärkt helt på egen hand.

Vilket osökt leder oss fram till den genuint obekväma sanningen. Vi fullkomligt älskar skurkar. De gör ju världen så underbart enkel och bekväm att förstå. Det är bara att välja ut ett ont företag, en slemmig politiker, en girig bank eller kanske det där diffusa systemet alla pratar om.

Sedan riktar du ett dramatiskt och anklagande finger mot din valda måltavla, och vips kan du luta dig tillbaka i soffan igen, fullständigt trygg i din egen underbara och helt fläckfria moral.

Men verkligheten är tyvärr både gråare och obehagligare än så. Det finns inget rökfyllt rum där tolv farbröder sitter och skrattande planerar din undergång. Systemet behöver nämligen inga onda genier.

Det drivs istället av miljontals vanliga människor som bara fattar logiska beslut. Det är här själva kärnidén ligger: varje val är fullkomligt rationellt för individen som gör det, men när alla dessa små logiska val slås ihop skapar de ett totalt kollektivt vansinne.

Företaget måste ju överleva, investeraren vill ha sin vinst, och politikern behöver röster för att sitta kvar. Arbetaren måste ha sin lön, konsumenten kräver att det ska vara bekvämt, och jag, well… jag själv vill ju bara att min måndag ska bli lite enklare, mitt hus bekvämare, min bil lite snabbare, min mat godare och så klart min semester lite lyxigare. ja! ni fattar... 

Det jag vill få fram här är att ingen behöver vakna upp med onda avsikter. Maskineriet spinner vidare alldeles utmärkt just för att vi alla bara gör det som är bäst och mest bekvämt för oss själva i stunden. Och det är exakt det som gör det så fruktansvärt svårt att dra ur sladden.

Och tro för all del inte att politiken slipper undan det här tragikomiska skådespelet. Missförstå mig rätt – demokratin är på riktigt, och det är jättefint att du går och röstar. Men verklig makt avgörs ironiskt nog sällan i den där lilla kartonglådan vi kallar valurna.

För bakom kulisserna pågår ett annat, mycket dyrare spel. OECD konstaterade nyligen torrt att skyddsnäten mot politisk lobbyism är ett rent skämt. Majoriteten av de regler som borde finnas saknas helt, och de få lagar som faktiskt står på papper är det knappt någon som orkar följa.

Betyder det här att våra politiker styrs av Illuminati, rymdödlor eller mörka utomjordiska krafter i hemlighet? Tyvärr, kära konspirationsteoretiker, sanningen är mycket tråkigare än så.

Det visar bara på något oändligt vardagligt: våra storslagna demokratiska system är skrattretande lätta att köpa. Förlåt, jag menar *påverka*. Allt som krävs är att du är välorganiserad, bär en skräddarsydd kostym och råkar sitta på en massiv PR-budget. Vilket tyvärr innebär att det absolut sämsta och mest patetiskt ineffektiva sättet att försöka rubba maktbalansen på… är att sitta och skriva överdramatiska texter som den här.

Så där står jag och bråkar. Vänster! Höger! Det här partiet! Den där noga medietränade ledaren! Ibland hetsar jag upp mig med en rent rörande passion över vem som "ägde" vem i onsdagens tv-debatt.

Och under tiden snurrar jorden vidare genom ett iskallt vakuum och bryr sig absolut noll om vem som vann diskussionen. Atmosfären sitter liksom inte och analyserar fyndiga politiska slogans; den räknar koldioxidmolekyler. Havet skiter högaktningsfullt i vilket parti som tryckte upp det vackraste vallöftet innan det bestämmer sig för att stiga. Min egen biologi vägrar blankt att sätta sig vid förhandlingsbordet med någon luddig ideologi.

Och min dödlighet? Den står bara lugnt och tittar på klockan i ett hörn. Den behöver inte ens bry sig om att kampanja eller lägga en röst för att i slutändan vinna valet.

![](https://storage.ghost.io/c/d5/9a/d59ac4b0-b29a-4844-b465-28e6718b5e9e/content/images/2026/09/Livet-pa---mobilen---Stockholmare.jpeg)

Förr eller senare når varje människa fram till exakt samma inbokade tid. Döden. Det är uppenbarligen det enda mötet i hela kalendern som absolut ingen kan boka om eller skylla på sjukdom för att slippa.

Jag tillbringar hela mitt fascinerande och stressiga liv med att bete mig som om döden bara vore ett löjligt och ogrundat rykte. Det fungerar alldeles utmärkt ända fram tills en läkare fäller en enda allvarlig mening. Eller tills en bilist plötsligt glömmer var bromspedalen sitter. Eller tills ett utarbetat hjärta helt enkelt bestämmer sig för att det faktiskt har fått nog av hela cirkusen.

Plötsligt blir alla de där oerhört viktiga sakerna jag har oroat mig över i tjugo år pinsamt små. Det där extremt brådskande mejlet jag glömde svara på. Det där otroligt fåniga bråket i tennisklubben. Den löjligt dyra klockan. Fotografiet som tragiskt nog inte fick tillräckligt många hjärtan på internet. Allt det där är bara borta på en enda sekund.

Mina dyra ägodelar lämnas glatt över till någon annan. Mina krångliga lösenord finns kvar. Mina märkeskläder hänger kvar i garderoben. Till och med min pinsamma webbhistorik kommer tragiskt nog att sväva runt ute i cyberrymden för all framtid. Men det gör uppenbarligen inte jag.

Och det är väl ungefär här som den här historien blir genuint och djupt oroande. Eftersom den absolut största tragedin kanske inte ens är det faktum att jag faktiskt dör. Den sanna tragedin är nog att jag tillbringar nästan hela tiden före döden med att frenetiskt låtsas som om jag inte lever.

Jag stressäter min mat helt utan att känna någon smak. Jag traskar runt på gatorna utan att se något. Jag rör vid saker utan att känna dem. Jag sitter i soffan precis bredvid de människor jag älskar allra mest, allt medan jag hypnotiserat tittar in i en skärm full av människor jag aldrig någonsin har träffat.

Jag har absolut stenkoll på helt okända kändisars födelsedagar, om Alcaraz är redo att spela nästa Roland Garros, men ibland har jag inte den blekaste aning om vad som faktiskt hände i dag med personen som sover precis bredvid mig.

Jag sitter på mer tillgänglig information än någon annan generation i mänsklighetens historia. Och ändå har jag inte den blekaste aning om vad jag egentligen förväntas göra med mitt eget liv.

Den mänskliga kroppen för uppenbarligen sitt helt egna lilla protokoll. Världshälsoorganisationen rapporterar torrt att sjukdomar som hjärtproblem och cancer numera står för hela tre fjärdedelar av alla dödsfall globalt. Och de allra främsta orsakerna till detta? Ohälsosam mat, total brist på rörelse, tobak, alkohol och luftkvalitet vi andas in varje dag.

Man måste ju bara älska hur geniala vi människor är. Först bygger vi upp hela samhällen som aktivt uppmuntrar oss till att leva så onyttigt som det bara går. Sedan bygger vi upp enorma och extremt lönsamma industrier för att hantera konsekvenserna av vår egen idioti.

Och till sist ställer vi oss upp och gratulerar oss själva, stolta över att ha uppfunnit medicinen. Det finns något nästan poetiskt absurt i hur briljanta vi har blivit på att plåstra om skadan, helt utan att någonsin ifrågasätta varför vi envisas med att slå oss själva i huvudet från första början.

Under tiden utplånas över en miljon djurarter på löpande band. Och klimatet? FN projicerar en uppvärmning på flera grader, vilket i klarspråk betyder att planeten långsamt kokar. Men trots denna obetydliga lilla detalj kommer någon helt garanterat att vakna imorgon bitti och klaga oerhört bittert över att morgonkaffet plötsligt kostar tre kronor mer.

Och helt ärligt? Den personen har ju inte ens helt fel. Vi människor är absolut inga monster. Vi är bara så fruktansvärt trötta. Vi har barn att mätta, åldrande föräldrar att ta hand om och en desperat längtan efter trygghet. Vi vill egentligen bara ha säkerhet, lite mening med tillvaron, gemenskap och någon som väntar på oss när vi kommer hem.

Kanske är det mänsklighetens allra största paradox. Efter precis allt vi har byggt upp under tusentals år jagar vi fortfarande exakt samma saker som när vi först upptäckte elden. Skillnaden är bara att vi numera har uppfunnit väldigt dyra prenumerationstjänster för att få tillgång till dem.

Så vad är då den stora sanningen? Den tråkiga sanningen är att jag varken är så fri som jag inbillar mig, eller så maktlös som jag väldigt gärna vill tro.

Visst har buren galler. Några av dem byggdes absolut av regeringar och giriga marknader. Men några av de allra tjockaste gallren har jag faktiskt snickrat ihop helt själv. Och det är precis den biten jag avskyr. Att beskylla hela världen för mina problem känns ju så härligt heroiskt. Att ta ansvar för mitt eget beteende känns betydligt mindre glamoröst.

Sanningen är att ingen stal min uppmärksamhet i smyg. Jag räckte glatt över den helt frivilligt. Det var absolut ingen som satte en pistol mot min panna och tvingade mig att stirra på en skärm i två timmar i sträck. Ingen tvingade mig att ignorera personen jag faktiskt älskar.

Ingen tvingade mig att spendera mitt enda oersättliga liv med att skjuta upp min faktiska existens till en inbillad framtid där allt plötsligt är perfekt. Allt det där gjorde jag faktiskt alldeles själv.

Och tyvärr kan varken det vinstdrivande företaget eller den där otroligt omtänksamma algoritmen axla just det ansvaret åt mig. Vilket leder oss till den allra sista och oerhört otröstande sanningen.

Jag kommer att dö. Min kropp kommer att försvinna. Och den här lilla planeten kommer att fortsätta snurra vidare i rymden, helt utan att ens be om min tillåtelse.

Men någonstans där mellan mitt allra första andetag och mitt allra sista finns det faktiskt något som ingen avancerad maskin i världen kan spotta ur sig på ett rullband. Mina val. Mitt eget mod. Min förmåga att genuint älska. Och inte minst min fantastiska förmåga att faktiskt säga nej.

Nej, jag tänker absolut inte sälja hela mitt korta liv för att ha råd med plastiga saker jag inte ens behöver. Nej, jag tänker inte låta en liten glödande glasskärm bli platsen där hela min existens utspelar sig. Och nej, jag tänker inte sitta snällt och vänta på att vi bygger ett perfekt samhälle innan jag faktiskt börjar leva.

Det kommer nämligen ingen magisk författare ridande på en vit häst för att skriva klart min berättelse åt mig. Det är ju både den fruktansvärda och den helt fantastiska nyheten. Manuset blev helt enkelt aldrig färdigt. Kanske var det bara så tragiskt att jag hela tiden misstog min slentrianmässiga rutin för ett ofrånkomligt öde.

Så imorgon bitti kommer den där älskade väckarklockan att skrika igen. Det exakt likadana rummet finns kvar, de obetalda räkningarna finns kvar och det enorma maskineriet är i full gång. Och världen kommer att ställa exakt samma fråga till mig som den har ställt till varje utmattad generation före mig.

Kommer jag att lydigt fortsätta snurra i hjulet precis som jag blivit tillsagd?

Eller kommer jag, för en enda gångs skull, att faktiskt vakna upp innan jag är död?